Listan
Bara människor ligger på AdLibris pockettopplista! Ja inte överst, där ligger Anna Fredriksson med sin bok Augustiresan. All heder! Men jag får vara med. Den känslan! Jag har hoppat lite upp och ner, som nummer 86, 92, 78, igår 76 och idag 75. Listan är kul, men vad det betyder är ännu roligare. Bara människor får fler läsare.
TIPS: Nu är det bara en dag kvar på AdLibris pocketkampanj med bra pris på pocket. Passa på! Bra gå-bort-present, istället för en blomma.
Imorgon blir det juli månad och jag har lovat mig själv att juli-september ska bli en ny skrivarperiod. Juni har varit skrivdött, men vilsamt. Vanliga människor glömmer och går vidare är på sättning, och det är dags att ta nya tag i manus tre. Jag har ett halvt råmanus, men saker och ting lär nog ändras. Det är en historia om kärlek och olikheter, om att vilja göra skillnad och hur långt man kan gå för att kunna göra det. Den ska bli bra. Den kommer att bli bra. Den kommer att bli annorlunda. Jag längtar efter att skriva.
AdLibris pocketlista måndagen den 30 juni 2014.
Ett halvår senare – tack för rekommendationer och feedback
Det har gått sex månader sen Bara människor såg dagens ljus, fick sina första läsare och började erbjudas till försäljning. Det känns som en evighet. Som om jag alltid haft en bok. För det har jag ju nästan. För mig har vännerna på Smedjegatan funnits i tre år.
Bara människor har fått fantastiskt bemötande. Många som läser hör av sig, tycker om den och vill läsa mer om människorna på Smedjegatan 6. Det börjar pratas om boken, den rekommenderas på Rotarymöten, jag får komma till bibliotek och berätta om den. (Och det är verkligen kul – jag kommer gärna och berättar om ni har en bokklubb, vill krydda en företagsfrukost eller annat. Hör av er!) Nu, så här ett halvår senare, finns den liksom på riktigt – eftersom den har läsare. Jag har samlat en del under knappen Press.
Förutom läsare har jag också några riktiga supergillare, som skriver och frågar hur det går, som erbjuder tips och idéer. Som inte vill annat att Bara människor, och dess fortsättning ska bli en succé. Gissa om jag är tacksam. Precis som alla människor är jag ju ”bara människa” och att få pepp och positiv feedback är ju den bästa bensin som finns. TACK! Ni vet vilka ni är.
Samtidigt förstår jag nu att Bara människor inte är en ny bok längre. Lapparna med ”Nyhet” är bortplockad från hyllkanten i bokhandeln. Men rekommendationer och boktips värmer hundra gånger mer än en hyllkantsetikett. Och ännu mer energi får jag av feedback från läsare. Så tack alla ni som hör av er – och ännu större tack till alla er som rekommenderar Bara människor! Det är ni som får mig att orka skriva fler böcker.
När blir man bra på något?
Någon sa att man bör lägga ner 10.000 timmar på något för att man ska bli bra på det. Jobbar man heltid med det betyder det att det kommer att ta fem år, minst. Då kanske man är bra, men kanske inte bäst? Någon annan sa att det tar tio år. Jag tror att det handlar om ett livslångt lärande och ständig utveckling.
Det känns både motigt och uppmuntrande att inse detta. Det tar tid att lära sig något. Det MÅSTE ta tid att bli bra på något. I skrivandet handlar det dessutom om att hitta ”sitt” sätt att göra det på. Här måste jag dela Inga-Lina Lindquists inlägg på Debutantbloggen förra veckan. Riktigt bra – bland annat om att fånga sig själv hellre än att fånga en trend.
Jag var bra på det jag gjorde en gång. Jag fixade uppgifterna, ofta innan utsatt tid och ofta med gott resultat. Jag var nog en hyfsad chef och jag sa sällan nej. Det var slit och hårt arbete som tog mig dit. Och jag förväntar mig inget annat nu när jag kämpar med mitt författarskap.
Därför blir jag lite oroad av Jenny Strömstedts krönika i Expressen den 15 februari. Hon skriver om den nya generationen som vill glida genom livet, som känner efter och väljer bort hårt arbete. Om du inte läst den, gör det. Den har delats över 45.000 gånger. Intressant. Kommer den yngre generationen att vara bra på något? Vart tar det oss?
Jag kanske skulle räknat timmarna som jag lagt på mitt skrivande. För att se hur långt jag kommit? Eller kanske inte?
Och även om det ibland känns som att simma uppströms, så ibland händer det att man får flyta med också. 🙂 Det är då alla timmarna betalar sig. Det är viktigt att komma ihåg.
Att skriva är läkande
DN introducerar idag en ny serie av artiklar där temat är ”Som andra – och unik”. I artiklarna kommer vi läsare att få möta några av Stockholms en miljon invånare. Idag berättar Josefine, 33 år, om hur hon skriver för livet. Artikeln träffar mig rakt i bröstet.
Jag förstod nog inte från början vad skrivandet hjälpte mig med. Men nu i efterhand ser jag det. När jag var så trött att jag inte ens orkade tänka en tanke från början till slut så kunde jag i alla fall skriva ner den – och på så sätt fånga den. Det mesta jag funderade över kändes rörigt, men på papperet fanns orden kvar. Och jag fick en chans att gå tillbaka, läsa om, reflektera över, ändra och lägga till. Precis så där som man gör när man bearbetar något. Jag tror uppriktigt att skrivandet hjälpte mig att tillfriskna, även om jag då inte förstod det.
Idag känner jag mig tom de dagar jag inte hunnit skriva något. Det är som att jag inte haft tid att fundera, som att jag inte gett mig själv den reflektionstid jag behöver. Så jag läser artikeln om Josefine igen och kan inte annat än hålla med om hur viktigt det är att skriva, fånga en tanke, ett ord, en mening.
