Är så fruktansvärt trött på folk som bara tar och tar och tar, men får man nåt tillbaka? Nä inte ett SKIT. Man får höra att man är världens bästa vän och ”vad skulle jag göra utan dig” Men vart är du då när JAG behöver dig? När JAG behöver lätta på hjärtat och snacka av mig? Nä istället sitter man här påklädd och med en packad väska som bara är att börja packa upp igen. Blir så jävla less. Vem har sagt att jag mår bra? Fine, jag visar alltid inte hur jag mår, och jag vill verkligen inte ha någon sorts medömkan på något sätt alls. Men ibland hade det varit helt underbart att någon bara kunde tycka lite synd om mig, säga hur bra jag är och att allt löser sig. Men det händer liksom inte. Jag älskar mina vänner mer än livet självt men när vissa blir en påfrestning istället för en hjälp, en trygghet så börjar jag fundera på vilka som verkligen är mina vänner och inte. Känner mig tom och sårad. Jag är väldigt stark som människa och det vet de flesta som känner mig, men då det känns som att vissa bara utnyttjar det osv så är det inte så jävla enkelt. Usch, nu känns det som jag skrev värsta deprimerande inlägget men vafan! Nähe nu ska jag lägga mig i sängen och tycka lite synd om mig själv.
