En del av mig är så jävla glad för det som jag har. Jag har en kärlek jag aldrig känt förut, ett jobb jag trivs på, ett hem som är så gott som som jag vill, min lilla älskling, hälsa, familj. Vänner och djur.
Men ibland. . . Ibland blir jag så rädd att fastna såhär för det kan ju försvinna. Inget är garanterat.
Jag blir galen på den här känslan, den här rädslan att jobba så hårt för något som kan försvinna så lätt. Varför kan min hjärna inte bara njuta av allting och inte sätta käppar i hjulet för mig?
Jag är ju lycklig…
