Så. Om du känner mig vet du om att min farmor dog i oktober, och att min pappa dog i december, och att min farfar dog 2009.
Är du som läser Erika vet du om hur jag känner om allt.
Är du någon annan har du kanske sett ett påklistrat leende och en halvbitter kommentar om att allt ordnar sig nog.
Sen farfar dog såg jag min farmor åldras vad som verkade 50 år på 5 år.
Kärlekens fördärv.
Den känslan att älska någon så mycket att när den försvinner så tar den med en så stor del av dig att du försvinner med.
När farmor dog nu i oktober, såg jag min pappa dricka sig ur sorgen, för att han inte orkade ta itu med dom känslorna som döden tillförde hans liv.
Han följde farmor snart in i döden.
När jag fick samtalet av mamma på jobbet att pappa var död, dog en så stor del av mig att jag nu inte vet hur jag ska ta mig igenom sorgen, saknaden och hur fördärven har korrupterat mig redan.
Det går inte en dag utan att jag saknar dom och tänker på dom, hur om jag kunde att jag hade bytt plats med dom.
Nu har jag ju hört att tiden läker alla sår, och jag väljer att ta det med en nypa salt just nu.
För jag är trött på att låtsas att allt är bra, som att jag inte får sakna dom för tidsramen som finns inom sorgebearbetande.
Nu är jag så oerhört tacksam för familj, vänner och kärlek.
Och om du tillhör en av dom kategorierna så tackar jag dig, för då har du fått mig att stå ut.
När ska man sluta låta fördärvet förblinda en?
När ska en positiv händelse kunna väga upp 10 negativa?
Nån som vet?
