Cimon Lundberg

Jag har suttit och stirrat in i den vita väggen framför mig, så pass länge att jag tappat tidsuppfattning. ”Varför ställde jag skrivbordet framför en blek vit vägg?”, frågar jag mig själv för att med egen hand trycka huvudet längre ned i sanden. Undvika det jag egentligen ska göra.   För det är nämligen så, … Läs mer

Efter mitt läkarbesök så var jag något överjävligt förbannad på mig själv. Något behövde hända medan jag såg rött. Så, jag travade rakt genom glasrutan in på första bästa salong och bad de ändra på mig. Byta skepnad. Helt plösligt var jag drygt tre år yngre.   Jag måste medge att jag hat-älskar håret. Det … Läs mer

Jag hade egentligen kunnat ligga kvar i sängen hela dagen, utan några som helst problem. Men, där kom mina vänner in i bilden igen och skrapar upp mig. Så John, den mest smakfulle av dem alla bjöd över mig på lunch. Och eftersom det är fredag, så tog vi i från tårna – tyckte jag. … Läs mer

Akuttid hos läkare för nya undersökningar, prover och nålar överallt. Det får vara nog nu. Det är dags att inse att mina skygglappar bara får mig att springa rakt ut för stupet, och inte in på en fokuserad stig i livet. Jag är en varm och glad människa som står på egna ben, älskar människor … Läs mer

För ett tag sedan så frågade jag er vad ni tycker fattas här, i min lilla hörna av texter. Något ni ville se mer av var faktiskt bitar ur mitt liv. Jag må vara otroligt utlämnande och personlig, men aldrig privat. Ganska underligt kan man tycka, då man lätt kan få för sig att det … Läs mer

Jag blev människa tillslut. Nu står jag vid torpet och väntar på att tåget ska komma. Dags för möte. Förbannat vad kyligt det är idag, inte sant? Fick en kaffe av gubben i lådan här på station för värmen, jo man tackar! 

Föreställ er hur jag bockar och niger, med slutna ögon. Ett litet tack, för att ni ständigt arbetar med att hålla en omänsklig fasad upp åt mig. Jag vet inte varför, eller hur men ni vägrar tro på att jag inte vaknar upp med fönat hår, trimmad och utan blämmor i ansiktet. Jag har försökt … Läs mer

Om jag hade en dag kvar. Om morgondagen var den sista. Herregud, så mycket det plösligt finns att tänka på, och som genast måste romanstiseras med drama, sorg, panik och kärlek. Min största skräck i livet är att inte kunna se på mitt liv med värdighet, visdom och en behaglig, varm och len belåtenhet när … Läs mer

Jag tycks höra hur sekundvisaren slår, vart jag är går. Det är sällan jag känner att en dag går långsamt och trögt. Jag brukar oftast sitta som en fågelholk och undra hur ytterligare en hel dag gått åt. Förmodligen har jag lite mer på jobbet att ta igen än vad jag vill förstå. Eftersom jag … Läs mer