Jag måste skaffa mig en bunden kalender så jag kan dubbelboka. Ja, ni får pusta och skaka lika mycket på huvudet som jag själv. Trodde jag aldrig om mig själv, men dagarna verkar flyta ihop allt mer och mer. Så pass, att det idag inte är någon radio, utan den är först i morgon. Passade på att springa iväg till Bianchi för en lunch innan det är dags för redaktionsmöte.
Angående lunchen så fick jag sällskap av bl.a två amerikanare som här på besök från N.Y. Jag har ingen aning om varför, men av någon anledning så börjar jag alltid att läspa när jag ska prata engelska. Riktigt ordentligt då. Kan det ha att göra med överansträngning? Försöker jag för mycket? Det låter otroligt löjligt, och så försöker jag övergå till brittiska, och tillbaka till amerikanska och så blir det åt helvete grötigt. Tungan flyger åt alla håll. Någon?
Angående radion och sommarpratet, så bandas det hela. Datumet för min sändning har jag inte, men berättar såklart så fort den finns officiellt.
Cimon, du är så himla snygg!
Vill komma och hälsa på dig, ge dig en kram, ta en bild och inte vara sådär mesig som förra gången vi sågs. LOVE
Jag har nästan samma problem. Fast istället för att börja läspa börjar jag nästan stamma. Får inte ut orden som jag vill. Och det beror oftast på att jag tänker alldeles för mycket på vad jag säger, hur jag säger det, hur jag uttalar det. Jag kan också tillägga att jag är bra på engelska och när jag är ensam kan jag prata hur bra som helst (har testat) 🙂 . Jag tycker ofta också att det är lättare att prata engelska med någon som inte har det som modersmål. Man kan trösta sig med att dom (nästan) alltid förstår vad man säger iaf. 🙂