Jag är alltså mannen som lyckats vomera rakt i handfatet medan man suttit på dass. Jag är förmodligen den ni övriga hundägare, eller flanörer skulle hata om ni upptäckte mig ute på promenad med hunden. Låt oss säga att påsarna ”tar slut” väldigt snabbt.
Men, man är ju inte 20 längre och kan valsa runt och tro att man äger marken man går på. Så under min tid som hundvakt plockade jag vackert upp skiten. Dra åt helvete, så nära det var en ordentlig skrikspya. Jag vet inte varför, för jag tycker inte det är så förbannat farligt egentligen. Men reflexerna sätter igång på en sekund.
Från hundskit, till något helt annat. Snart är jag klar på kontoret och ska möta upp första dejten för kvällen som ska med till Takidas releasefest, sen möter jag upp Sernhall och går till på galapremiär. Hunden får vänta i parken…
Nej, du är ju inte tjugo längre. Tjugoett måste vara tungt. Det är inte lätt att se tillbaka på sin ungdoms dagar med smärta. Kika inåt så ska du se att svaren och jaget finns där.
Vill du vara puttenuttgullig och puffa på redaktionen vilket eventuellt kanske kan leda till att det blir möjligt att arbeta med plattformen? Överskrifter i all sin ära, men inläggen gör ju liksom grejen, eller öh "bloggen"… /sighface times schleten relik