Det regnade. Precis så pass som man vill att det ska göra när man sitter där med knäna mot bröstkorgen under ett tryggt skydd och med sällskap av någon man tycker om. Jag har väl alltid varit fascinerad av just regn. Jag kan höra ett sorl oavsett om det öser eller duggar. Jag äger inget paraply, för regnar det fastnar jag och tittar, och duggar det går jag med stängda ögon och andas djupt.
Ja. Det är vad jag brukade göra.
Det började tillslut krypa i hela kroppen. Det var borta. Regnet var inget annat än just regn, som jag först upptäckte då jag blev blöt av det. Inget lugn och ingen passion till det. Jag köper inte en enda fototidning längre, inte heller fotograferar jag. Mina texter är borta, och jag borde bry mig mer. Jag skriver inte längre, och det borde göra ondare. Så långt bak jag kan minnas önskade jag mig endast böcker. Idag minns jag inte senast jag läste en. Så, vad gör jag egentligen?
När jag skulle prata om kärlek, pratade jag om hur enkelt allt plötsligt blev med det i sitt liv. Hur lite allt annat började betyda. Jag kan förlora ett ben, mina armar. Finns kärleken där så betyder det ingenting. Det blir ens högsta prioritering i livet. Precis som en nybliven förälder alltid påpekar att dom står med öppna ögon för första gången i sitt liv. Det här är meningen med livet.
Hur hittar man tillbaka till det som då blev så obetydligt i jämförelse med det, när man förlorat då? Hur skrapar man ihop det lilla och gör det betydelsefullt igen? När börjar jag skriva? Eller fotografera? Vad ska jag göra nu?
En liten tanke bara. En tisdag.
Att dina texter är borta? Du skrev just en riktigt bra. Och som jag förstår det på föregående kommentarer, så verkar de flesta tycka det också.
Bara genom att erkänna det här för dig själv gör att du har kommit fruktansvärt mycket längre än du tror. Det kommer när du minst anar det. Lev i nuet. Seriöst.
När jag var omotiverad gjorde jag en lista med saker jag brukade gilla att göra. Saker jag ville börja göra. Saker jag ville vara och absolut inte vara. Och jag ville absolut inte vara omotiverad. Så när du väl sitter där och inte vet vart du ska ta vägen så gräv fram den där listan, även om den bara är skriven på toapapper, och gör något, bara något litet. Läs 15 sidor i en bok.
Du inspirerar mig och väldigt många andra, och jag tror att vi alla vill att du ska må bra 🙂
Fuck oss och allt annat, det viktiga är att man själv mår bra. Gör man inte det får man blunda ett tag, och sedan se världen igen och lista ut var och i vad man hör hemma.
Jag blev lämnad i början av sommaren. Allt gjorde så ont. Hemskt ont. Jag var sjukligt trött och hade ingen lust till något. För att inte tala om mitt fotograferande som dött sedan länge. Varför skulle jag ägna mig åt det? Trodde att det skulle få mig att känna mig ännu ensamare. Men jag lät tiden gå. Jag accepterade. Jag accepterade att det var såhär mitt liv skulle se ut. Lika bra att göra det bästa utav det. En dag plockade jag upp min forna bästa vän (kameran) och tittade på den. Kände en viss avsmak. Inte kunde en sån här sak ge mig lycka. När man vet vad kärlek är, finns det ju inget bättre. Hur skulle en liten plastigobjektivsak ge mig någon form av lycka? Men kände att det var dags för något slags tvångel mellan mig och min kamera. Jag lämnade allt hemma och begav mig ut i natten, bara jag och min kamera. Det var en bra natt och sedan dess har kameraxelbandet en fast plats på min högra axel. Men visst. Kärlek är så mycket mer. Man kan känna sig så komplett. Så hel. Så, åh, lycklig. Du kommer aldrig känna dig fullkomligt hel, lycklig och komplett enbart genom att fota och skriva. Men det är en liten bit av dig du sätter tillbaka. Men du är en liten bit påväg.