Jag har en speciell relation till kärlek. Känslor ligger mig otroligt varmt om hjärtat – så där att det väldigt lätt bränner och smärtar. Det känns, och det får mig att leva lyckligt. Mycket av denna kärlek, har jag lärt mig av min far. Vår fysiska kontakt försvann för hela 18 år sedan. Jag tror och står fast vid att det i denna sekund tvingade vår relation att genast gå över till det själsliga. Inga djupare diskusioner om det egentligen, det blev självklart för att överleva. Undvka att bandet brister.
För någon dag sedan, så kom ett meddelande fram från honom. Strax innan det, hade jag blåst av dammet från det enda fotoalbum jag äger som han existerar i. Genom det fotoalbumet blir minnet uppfriskat och jag ser hur lika vi är, och vad jag har att vänta mig. Det får mig att fnysa med näsan och le precis sådär som man gör när man inte är medveten om det själv, med huvudet på sne. Där är han, min pappa. Ca en decimeter lång och gjort av papper. I meddelandet berättar han hur han älskar mig, och att jag lever i honom, och han i mig – precis då jag minuterna innan hade blivit fylld av värme av just den tanken.
Då, vid kvällar som denna kan det göra ont. Jag blir barnslig, klängig och vill skrika tills jag får det jag vill ha. Se mig. 21 år, men känner mig som 70. För mycket tankar, för vad som ska finnas plats i mig nu, men för lite erfarenhet i livet för att spreta med fingrar och tår.
Jag hoppas han är stolt över mig. Min en decimeter långa pappa.
alltså sluta. gud va fint. blev helt tårögd. det du skriver, träffar verkligen, precis där det ska <3
Hej Cimon. Ville bara säga att om du vill så kolla in inlägget jag gjorde om dig i min blogg. Älskar din klädstil!
Du får mig att gråta. Så djup text ändå. Jag tror att din pappa är väldigt stolt över dig. Du har åstadkommit så mycket och jag tror att han skulle bli väldigt glad om han fick läsa ett inlägg i din blogg. Ett inlägg som detta. Du skriver ju så fantastiskt bra och jag hoppas att just den meningen inte blir alldeles för uttjatad, för du är kung! Kram på dig
Ibland är det lite läskigt att gå in och läsa här, du skriver mycket av det jag tänker. Det jag tänker, fast än i mycket vackrare ord. Allt du skriver blir vackert, men varje gång du skriver om din pappa gör det så fruktansvärt ont. Ibland läser jag igenom den bunten med brev som jag fått av min pappa, en del långa, en del med bara en rad. Inatt läser jag igen, det var säkert 4 år sen sist. Tack.
veldig fint skrevet cimon… får bare lyst å klemme deg. du virker å ha et så stort hjerte og kapasitet til så mye kjærlighet. håper du virkelig finner noen å dele den med, og noe som kan ta seg av deg og bare elske deg:)
Själv gråter jag flera gånger om dan (som till denna texten) men jag skrattar nog minst lika mycket.
En vän frågade om man kunde säga att en man är vacker, jag tror jag ska länka till din blogg.
Du ser ju inte verklig ut.
Jag tror att din pappa är otroligt stolt över dig – för han vet, att under den tiden han är borta så sköter du om dig själv och de personerna runt omkring dig. Du ger dem kärlek och du ger oss kärlek! Varje förälder är stolt över sitt barn, och så bra du har klarat dig, så tycker jag att du ska vara stolt över dig själv också!
Du är fantastisk