Jag vet inte när det kom egentligen, denna otroliga flygrädsla. Denna plötsliga rädsla för att största ned mot en säker död. Brinna upp och drunkna på samma gång.
När jag flög till Colombia för ett år sedan och jobbade med en tv-produktion, reste jag i 35 timmar själv. Fyra byten med plan, mitt ute i djungeln där ingen förstod mig. Jag var nybliven singel, och skulle egentligen inte sitta själv på det planet. Och herregud, så jag bröt ihop. Jag satt i Bogota, och skulle ta sista flyget. Ett propellerplan. Utmattad, förtvivlad och ängslig, fick jag plötsligt panik. Jag ville för allt i världen inte gå på det sista planet. Jag fick en sådan verkligen känsla av att något var fel. Jag skulle dö om jag klev på planet.
Så jag satt och grät bland alla colombianer i djungeln som inte förstod mig. Försökte ringa hem till Sverige och säga hejdå till alla jag älskar, men det gick inte. Jag skulle dö.
Jag skulle aldrig i hela mitt liv våga flyga så länge. Får panik av att tänka mig en semester i Thailand tex när jag måste sitta på ett plan i flera timmar. Brukar flyga till Bosnien och det är bara 2.5 timmars flygresa… skulle nog inte klara av mer just för att jag har klaustrofobi och tänker jag på att det är instängt, trångt, mycket människor och lite luft så får jag verkligen panik.. sen att man inte kan ta sig ut när man vill är jobbigt.
Haha, du och Forni har samma rubrik på ert senaste blogginlägg
IKKE sett deg med en japaner da.. jeg gjorde det en gang, tror det er sånn at de ler høyt når de skal trøste noen (?). Veldig forvirrende.
Heidi – Skönt att man inte är själv då! Haha, skulle jag väl sätta igång att prata med personen bredvid mig skulle det aldrig ta slut. Skulle föra ett sådant nervöst samtal och tjata hål i öronen på stackaren. Jag får leta efter någon som ser trevlig ut och sätta mig bredvid!
Julie – Det låter inte alls som någon dum idé faktiskt. Det, eller så hoppar jag upp i knät på något helt enkelt…
Jeg vet ikke hvor mange ganger jeg har vært millimeter fra å krype ut av mitt eget sete og opp i kneet på personen ved siden av, fordi jeg får sånn panikk av å fly. Ingen konkret frykt, bare ren redsel. Uten at jeg helt vet hva jeg er redd for. Jeg skal bare dø, føles det som. Og noen ganger vil jeg faktisk heller dø enn å sitte der.
Så vet akkurat hvordan det er 🙁
Ting som hjelper litt for meg er å prate med den ved siden av (om han eller hun ikke er helt vettskremt av min oppførsel da hehe), høre på helt rolig musikk eller konsentrere meg om en veldig bra bok… 🙂