Dagarna har för få timmar, veckorna för få dagar och månaden för få veckor. Jag förstår inte hur folk tar sig tid till saker och ting? Det är mitt absolut största handikapp. Jag är egentligen den mest ostrukturerade människa jag känner. Tusen obefintliga bollar i luften samtidigt – känns det som. Ingen hälsosam egenskap.
Jag befinner mig på torpet och jobbar idag. I går var jag uppe med tuppen och plåtade kampanj för Guess (min agentur ringde och överraskade med dessa goda nyheter i början av veckan) hela dagen ute på ett slott. När jag väl var klar, och framme tog det mig tio minuter så sov jag sittandes i soffan. Så nu sitter jag i gårdagens make och hår, med magkatarr…
Så fort jag fått undan jobb ska jag ägna tid åt er. Jag saknar er måste jag erkänna, det gör jag.
Cimon, Jag äter alltid Omeprazol, dagligen alltså. I perioder (ungefär varannan månad) Alsucral och/eller Antepsin. Jag är 23 år gammal och har redan opererats för magsår. Vad man gör och BÖR göra är två vitt skilda saker. Det jag BÖR göra är att sluta röka, sluta dricka, sluta äta stark och fet mat, börja sova mer och bättre, jobba mindre.. När jag läser det känns det bara ännu mer omöjligt. Så omöjligt att jag ibland börjar fnittra hysteriskt. Så är det när man jobbar röven av sig för att nå någonstans och fastnar i en spiral av konstant dåligt samvete och skuldkänslor. Och de få stunder man stannar upp och lyfter blicken, så inser man att de man saknar, de man vill få tid till, inte bryr sig så mycket. Man är bortglömd. Icke-existerande, i sin egen bubbla och ställer sig frågan "Är det värt det?" Men det är skitsamma, för man är där man är och helt plötsligt är jobbet det enda man har kvar som betyder någonting.
Så det är vad man gör.
Emelie och Hanna – DÅ BLIR JAG GLAD!
Nathalie – Jag lider verkligen med dig Nathalie. Och vad gör man åt det egentligen? Bara symptomen gör en ännu mer stressad. Vad käkar du för medicin?
Tack Nathalie.