Jag saknar, så jag känner. Alltså lever jag fortfarande. Man låser käken och hör hur det riktigt knakar om varenda tand i munnen, pupillerna blir större medan ögonenlocken vill sluta om vredet, lyckan, nyfikenheten eller sorgen. Som jag uppskattar att få sakna, den känslan kommer inte gratis i livet. Men vilken gåva det är att påverka en annan människa att den står på kanten av längtan. Att få bli påverkad. Inget tecken på svaghet, utan tecken på liv.
En kaffe medan jag stryker min skjorta, och låter järnet fräsa bort blöta fläckar dom droppar ned. Nyhetsmorgon i bakrunden bara för att det ska vara så, men med ett tomt kylskåp och med en och samma handduk som blivit använd om och om igen. Inte närvarande för en sekund. Istället befinner jag mig sig fortfarande under natten då jag låg sömnlös och ljudlöst skrek till henne. Se mig och hör mig. Läser hennes texter, läser mina egna. Studerar ivrigt varje bild, minne och varje ton vi lyssnat på tillsammans. Undrar om hon ligger på samma plats som sist. Där var hon så vacker. Sluter ögonen och bara minns. Ler och skrattar för att jag får sakna så fina minnen.
Hjärtat i gommen. Hon hörde mig. Och där låg hon.
Du skriver otroligt, fruktansvärt, hemskt (+ alla synonymer till dem ordet) vackert. Det är liksom bara….man blir tagen av orden du skiver. För samtidigt som du beskriver nåt som kanske inte är det bekvämligaste så är det ändå tacksamhet och glädje inbakat i det hela. Så tack Cimon måste jag bara säga. Det du skiver får mig att vilja bli en bättre mäniska och att försöka se den bra sidan av livet isället för att alltid gräva ner sig i den minsta lilla olycka man kan hitta. Hoppas att du aldrig planerar att sluta dela med dig av dina tankar och texter 🙂
Detta gjorde min trista onsdagsmorgon, så underbart fint att man nästan får en tår i ögat.
Detta gjorde min trista onsdagsmorgon, så underbart fint att man nästan får en tår i ögat.
finner inga ord, det är så fint.
ni två, hur sjukt det än må vara så hjälper ni mig till en starkare människa
det är tillåtet att sakna, samtidigt som livet måste gå vidare
tack!
Alltså vaah ? bilden, texten, känslan och du är som en enda gastronomisk explosion av perfektion och konst, ngt bortom dagens 🙂 som alltid då ! 😀 hoppas hon ser detta du, o jag älskar att du vågar sakna !
Vad hände egentligen mellan er?
Dina texter går direkt in Cimon. De är så vackra. Följt din blogg nu riktigt ordentligt i drygt tre månader och du har faktiskt fått mig att gråta flera gånger. Dina ord tilltalar mig verkligen. Fortsätt vara du. För även om vi bloggläsare inte känner dig, så känns det så. Och det känns som om du är en fantastisk människa. Fortsätt med dina texter. Vi kommer alltid att vilja vara din publik och lyssna.
det stämmer så sjukt mkt. att hellre få känna saknad, än ingenting alls. för då vet man iaf att man är levande och fortfarande känner något. något litet överhuvudtaget ist för ingenting alls, som en känslokall typ.. oh du måste fortsätta skriva. jag blir så glad av att du skriver så som du gör, en kille som skriver om ärliga känslor! tacktack.
Kram!!
Är det verkligen så? Kan det verkligen kännas så bra efter ett tag, att man ler åt minnena och inte gråter? Jag vet inte. Jag brukar alltid tycka att det är bättre att få sakna något man har upplevt, än att inte uppleva något alls. Men.. när man är längst ner i botten. När allting är som värst. Är det verkligen värt det då?
Men Cimon skämtar du? Det här är ta mig fan det finaste jag någonsin har läst. Perfektion. Och så jävla mycket känslor.
Tack för att du finns. Och för att du skriver.