Jan Cimon Nicolaas Grenhagen Lundberg, är alltså mitt fullständiga namn. I mars 1990 föddes jag på Nacka BB i Stockholm, och var en fet och glad baby som skålades med champagne av både mor och far. Jag vill inbilla mig att jag var ett kärleksbarn, men aldrig tagit mig i kragen för att fråga om det verkligen skulle stämma.
Planerad eller ej, var det en ung herre som växte upp. Redan vid tre års ålder så var jag mer uppfostrad än de flesta vuxna vid matbordet, bodde halvtid i London och bad direkt om 1:a klass på franska då det var dags för Paris. Jag lyckades bli världsvan och hade besökt 14 olika länger innan jag levt mina första fyra år på jorden. Denna kapitalistiska bubbla, fylld med uppfostran, drömmar men framförallt kärlek var precis vad som gjorde att jag förlorade min far 1993.
1993 är alltså året då min far Nicolaas blir satt bakom lås och bom och får beskedet att det är där han ska befinna sig de närmsta 25 åren. Nu var det upp till mig, min mor och tillslut min syster att visa världen vad vi går för. Vad jag gick för, visade sig vara ganska präglat av att ha växt upp med kvinnor – och endast kvinnor. Det fanns inget bättre i min värld än att få leka frisör, dockor och vara kreativ. Det har jag varit så långt bak jag kan minnas. Alla var vi lika värda, och man fick tycka, känna och se ut precis som man ville.
Känslig, kreativ, väluppfostrad och djup visade sig vara helt fel ingredienser när det var det var dags att bli inskolad. Det såg både klasskamrater och styvfar till att det skulle bli ändring på. Tiden fram till högstadiet visade sig bli en enda stor gråzon. En förvirrad tid av att redan som barn inte bli accepterad som individ eller egen.
Och så var det dags för att göra revolt. Denna revolt man gärna vill tro att man är ensam om att uppleva? Man är den olyckligaste människan på hela jorden som ingen förstår sig på, ingen vill ha, älska eller hata. Det var alltså dags att synas, och få tonårsbekfäftelsen. Det, resulterade i att jag blev klassad som hålans snygging av tjejerna, och fjollan av grabbarna – ja, tills jag tog med dom på festerna och lärde dom dricka sprit, boffa bensin och ligga med de som redan gick i gymnasiet. Jag var balettdansös, hiphopare, rakblandspunkare, seglare och vandalist under loppet av ett enda högstadie. Jag hatade världen. Då förstod jag inte vilken fördel det skulle visa sig att bli, att kunna känna.
Sedan kom vuxenlivet, och jag fick genast otroligt bråttom. I den här världen, sas det finnas människor som faktiskt förstår mig. Så, jag kastade mig in med huvudet före och tog för mig av precis allt jag kom åt. Gjorde mig egentligen bara mer distanserad till det som är verkligt. På något sätt och vis, ständigt ute med ljus och lykta efter svar jag inte hade frågan på.
Plötsligt kastas denna vuxna pojke in i strålkastarljuset och blir en jävla stjärna. Större än Elvis. För stor för Sverige. Så det var dags att tappa fotfäste och fortsätta jakten på det jag inte hade frågan till. Där, i mörkret av fylla och droger möter jag mitt livs kärlek.
Kraschar. Reser mig upp. Kraschar. Reser mig upp. Förlitar mig på omvärlden och vad som inte betyder något. Kraschar. Inser att det är nu eller aldrig. Fler chanser får jag inte.
Och här har ni mig idag. I ett nytt oskrivet kapitel, där det äntligen är jag som är författaren.
Åh, du skriver alldeles magiskt.
Jag har aldrig någonsin kommenterat en blogg i hela mitt liv, det svär jag inför min älskade mamma. Jag läser inte särskilt många bloggar, mest av den anledningen att jag inte har tid eller att det är mig av intresse.
Men, om man kikar igenom min dator så hittar man i "mina favoriter" din blogg. När jag har en stund över vid mitt morgonkaffe så brukar jag kila in och kika på din blogg. Eller blogg, det är ord och inga visor – vilket jag tycker är helt fantastiskt.
Jag vet inte vad jag försöker få ut av att skriva detta, inte över huvudtaget faktiskt. Men jag kände bara att jag behövde skaka av mig lite komplimanger till dig. Jag ser att folk har hoppats på att du ska vinna guldpennan, vilket jag antar är något bra. Önskar dig all lycka till, även fast ett pris eller två inte gör någon skillnad för att ge dig någon bekräftelse över vilken talang du är(hoppas jag). Bekräftelsen hoppas jag att du kan få av dina läsare och din omgivning. Du är en otrolig skribent i mina ögon och jag hoppas att du inte släpper pennan från handen.
Med några komplimanger avskakade och ett tappat oskuld till att skriva mitt första inlägg så vill jag bara säga: glöm aldrig vem du är. Tack Cimon!
Du börjar komma tillbaka, deT vi har saknat! Det här är du, jag vart orolig för det fina med dig är just det här. Det har vart borta.. allt för länge! JAg tror du trivs som bäst när du är dig själv, är Simon. Som bara du kan vara! Och som ger alla andra människor så mcyket genom att bara vara just DU.. Simon… ingen annan! <3
Fantastiskt älskade vän!
I väntan på andra delen. Vet inte hur många gånger jag kikat in sen du skrev det här inlägget. Men ingen brådska, kvalitet före kvantitet. Eller hur? Håller tummarna att du tar hem guldpennan. Ta hand om dig.
OMG är du född 1990??? Nu måste jag möblera om hela min hjärna, för den var helt klart inställd på att du var minst 27… Jobbigt
Jag har läst din blogg väldigt länge. Ända sedan starten på tv6. Måste säga att sedan du har flyttat till improveme.se så har den blivit riktigt kass. Den är inte alls lika personlig eller rolig som den var förut. Titta bara i arkivet i slutet på tv6 så ser man att du uppdaterade mer frekvent och la även in lite bilder som gjorde inläggen roligare. Du ger många löften som du inte verkar hålla. Det var år och dar sedan du gjorde något videoinlägg…
Den här listan har du ju redan gjort en gång och det var inte mycket som skilde sig på detta inlägg och inlägget du skrev första gången då du skrev denna lista.
Förstår att det säkert är roligare att jobba på improveme och att det förmodligen känns säkrare men om det ska fortsätta såhär så känns det nästan som att du skulle kunna lägga ner bloggen. Du tappar säkert läsare i alla fall.
Hej Cimon, tack för ett underbart program idag på Radio 1, det var jag som ringde in som första samtalet. Vill bara säga att när du berättade om dina erfarenheter från psykologer osv, så blev jag berörd. När jag pratade med er så kände jag verkligen att jag fick stöd och jag kunde ha pratat i flera timmar. Vill bara tacka för att ni pratar om detta "förbjudna" och "smutsiga" ämne. Det är bra, för jag vet folk som skulle behöva erkänna sin svaghet. Kram
MEN VAD HAR HÄNT MED DIN BLOGG?!!!! Helt ärligt är den inte bra längre.. :/
du skriver så otrolgit, otrolgit bra! det var jätteintressant att läsa det här, man kan verkligen leva sig in i din historia. tack för en underbar blogg!
Jag älskar dig, Cimon! Jag älskar din historia även om den inte är den lyckligaste, jag älskar hur du skriver, hur du berör och hur du inspirerar. Jag älskar allt med dig Cimon och jag får inte nog av att läsa det du skriver. Du är så äkta, så jäkla speciell och unik. Än en gång, jag älskar dig! Keep up the good work!
Du skriver bra Cimon. Men tar dig själv på alldeles för stort allvar. Guldpennan tillhör Fredrik Backman. Det är varken krystat eller pretentiöst när han skriver. Bara ren kärlek och humor. Du känns inte naturlig i ditt sätt att skriva.
Men allt gott till dig och lycka till!:)
Mina söner får också växa upp utan en pappa pga hans långa fängelsestraff och idag är han livstidsutvisad från Sverige, de minns inget annat så de vet i stort sett att pappa är ett namn på en person. Jag känner igen det du skriver om dig själv som liten 🙁
Inga leksaker eller pengar eller mammor och systrar kan ersätta en pojkes fadersgistalt.
Hur mkt jag än skulle vilja.
Resa sig upp och crasha om och om igen det är något jag också gjort i ett evigt sökande efter lyckan…
Stor kram, fin text
Mina söner får också växa upp utan en pappa pga hans långa fängelsestraff och idag är han livstidsutvisad från Sverige, de minns inget annat så de vet i stort sett att pappa är ett namn på en person. Jag känner igen det du skriver om dig själv som liten 🙁
Inga leksaker eller pengar eller mammor och systrar kan ersätta en pojkes fadersgistalt.
Hur mkt jag än skulle vilja.
Resa sig upp och crasha om och om igen det är något jag också gjort i ett evigt sökande efter lyckan…
Stor kram, fin text
Asså åh.
Det är, utan att ljuga, den absolut första gången jag kommenterar på en blogg.. och då har jag ändå varit en bloggtorsk i ett år. Men nu kunde jag inte låta bli.
Fan vad du förtjänar mer cred än vad du får för din blogg och sättet du skriver på. Du skriver jävligt bra och driver en utav de få bloggar som är läsvärda. Fan vad bra du är! 🙂
Du är så stark och modig som visar ditt djup. Tack för det.
Hade kunnat vara inledningen på en bok. Eller introt till en relations dramatisk tv-serie med precis lagom mycket humor. Du skriver riktigt bra i alla fall.
Cimon du skriver så fruktansvärt bra!
Trodde rysningen berodde på att fönstret stod öppet, men nejfan du är otroligt duktig på att skriva!
får en härlig, varm, konstig känsla inombords när jag läser. Fint.
Fruktansvärt bra.
Vinner inte du den kategori du är nominerad till på blog awards vet jag inte vad. ååh vad du är bra!