Hade jag varit läkare själv, eller helt enkelt kunnat latin hade jag utan problem förklarat varför jag varit borta. Vi befinner oss nu på första dagen utan feber sen en vecka tillbaka, och jag går nu på antibiotikakur. Jag tar mig fram på kontoret som en vålnad för tillfället, men är förbannad glad att vara på plats igen.
Jag hade kunnat få en bättre start på min väg mot att bli människa idag. Började morgonen med att upptäcka att tidtabellen från torpet blivit uppdaterad, och blir försenad till tåget – tillsammans med hundratjugoelva andra kollektivkollegor. Det i sin tur leder till att jag inte ens lyckas armbåga mig in på tåget utan bli utputtad och får snällt vänta på nästa.
Tåget kommer, och det var på gränsen där med. Så jag står och svajar mitt i folkmassan med min förbannade kaffe jag envisas med att köpa till tågresan. Plötsligt svänger tåget och jag ramlar omkull, fortfarande med kaffe i handen för ett tag. Fallet bidrar till att jag skapar en explosion av hett kaffe som till hälften attackerar mitt ansikte, och resten ned i knät på fyra personer. Så någon chockad står jag och vet inte om jag ska klappa folk i skrevet med min servett eller torka ansiktet. Kraxar istället ett förlåt och blir ståendes framför mina offer då folkmassan inte riktigt ger mig utrymme för att springa iväg och skämmas.
Men, mina kära vänner. Pappa är tillbaka.
Alla vet väl att det man behöver för att bli läkare är kunskapen att skriva som en kråka.
haha for en dag! godt å høre at alle kan ha en dårlig dag iblandt:-)