Det gjorde ont att se nyheten om att ytterligare en människa, ett barn på 14 år nu tagit livet av sig pga mobbing, samtidigt som han stod upp för tusentals andra som hade det svårt. Jag förstår inte riktigt hur en människa fungerar som utsätter någon för den psykiska misshandeln – mobbning. I det här fallet handlade det om Jameys sexuella läggning.
Mobbning kan alltså leda till någons död. Det är så stark laddade med sorg och förtvivlan att det hellre avslutar sitt liv för alltid. Jag var själv där en gång i tiden. Ingen skulle någonsin förstå mig, tycka om mig och jag orkade inte vara så ledsen och mörk. Det slutade med ett självmordsförsök. Jag minns inte vad som lockade mest – om det var döden eller att bli tagen på allvar. Jag vet hur det är att gå själv i korridoren, i hopp om någons ärliga leende som ska döva glopord, bli utskrattad, fly från skola till skola, längta efter ett nytt liv, vara vilsen och tillslut hata sig själv för den man är.
Jag önskar jag kunde ta alla under ett par gigantiska vingar. Bara maktlösheten gör ont i mig, och vetskapen av att folk är villiga att offra sina liv. Jag har länge velat bidra till de bättre men vet inte i vilken ände man börjar – men något ska jag göra. Jag lovar. Nej, det här är förjävligt…
Strax efter detta tog han sitt egna liv. Ni som åskådare till mobbning – snälla ställ upp för den människan. Agera, var där. Du kan rädda ett helt liv.
Började gråta första (och andra och tredje) gången jag läste det här och när jag såg ditt inlägg tyckte jag att det passade in.. 🙂
One day, when I was a freshman in high school, I saw a kid from my class was walking home from school. His name was Kyle. It looked like he was carrying all of his books. I thought to myself, "Why would anyone bring home all his books on a Friday? He must really be a nerd." I had quite a weekend planned (parties and a football game with my friends tomorrow afternoon), so I shrugged my shoulders and went on. As I was walking, I saw a bunch of kids running toward him. They ran at him, knocking all his books out of his arms and tripping him so he landed in the dirt. His glasses went flying, and I saw them land in the grass about ten feet from him. He looked up and I saw this terrible sadness in his eyes.
My heart went out to him. So, I jogged over to him and as he crawled around looking for his glasses, and I saw a tear in his eye. As I handed him his glasses, I said, "Those guys are jerks. They really should get lives." He looked at me and said, "Hey thanks!" There was a big smile on his face. It was one of those smiles that showed real gratitude. I helped him pick up his books, and asked him where he lived. As it turned out, he lived near me, so I asked him why I had never seen him before. He said he had gone to private school before now. I would have never hung out with a private school kid before. We talked all the way home, and I carried his books. He turned out to be a pretty cool kid. I asked him if he wanted to play football on Saturday with me and my friends. He said yes.
We hung all weekend and the more I got to know Kyle, the more I liked him. And my friends thought the same of him. Monday morning came, and there was Kyle with the huge stack of books again. I stopped him and said, "Damn boy, you are gonna really build some serious muscles with this pile of books everyday!" He just laughed and handed me half the books.
Over the next four years, Kyle and I became best friends. When we were seniors, began to think about college. Kyle decided on Georgetown, and I was going to Duke. I knew that we would always be friends, that the miles would never be a problem. He was going to be a doctor, and I was going for business on a football scholarship. Kyle was valedictorian of our class. I teased him all the time about being a nerd. He had to prepare a speech for graduation. I was so glad it wasn’t me having to get up there and speak.
Graduation day, I saw Kyle. He looked great. He was one of those guys that really found himself during high school. He filled out and actually looked good in glasses. He had more dates than me and all the girls loved him! Boy, sometimes I was jealous. Today was one of those days. I could see that he was nervous about his speech. So, I smacked him on the back and said, "Hey, big guy, you’ll be great!" He looked at me with one of those looks (the really grateful one) and smiled. "Thanks," he said.
As he started his speech, he cleared his throat, and began. "Graduation is a time to thank those who helped you make it through those tough years. Your parents, your teachers, your siblings, maybe a coach… but mostly your friends. I am here to tell all of you that being a friend to someone is the best gift you can give them. I am going to tell you a story." I just looked at my friend with disbelief as he told the story of the first day we met. He had planned to kill himself over the weekend. He talked of how he had cleaned out his locker so his mom wouldn’t have to do it later and was carrying his stuff home. He looked hard at me and gave me a little smile. "Thankfully, I was saved. My friend saved me from doing the unspeakable."
I heard the gasp go through the crowd as this handsome, popular boy told us all about his weakest moment. I saw his mom and dad looking at me and smiling that same grateful smile. Not until that moment did I realize it’s depth.
Never underestimate the power of your actions; with one small gesture you can change a person’s life.
Camilla – Ja, man kan verkligen bli frustrerad över andras oförmåga att hoppa in när någon behöver det. Men det har säkert sin anledning det med. Fortsätt att vara en bra människa du!
Victoria – Vilken hjälte till vaktmästare. Det är det jag menar, att det kan räcka med att en person agerar, står upp och låter den utsatta bli sedd och hörd – för att det ska rädda livet.
Jag har tagit tag i detta redan och kontaktat flera olika hjälporganisationer för utsatta barn, och om allt går som jag vill har vi snart ett projekt för alla att ta del i och hjälpa.
Hittar inte din mail här, men maila mig på [email protected] så kan vi prata vidare!
Sara – Det gjorde ont att skriva, hemskt att bara tänka på hur många som är utsatta. Tack själv för att du skriver så fina ord till mig Sara!
Men Cimon! Du om någon har ju makt att göra något!
Du är en offentlig människa, och på gott och ont(gott i det här fallet) har ni lättare att kunna åstadkomma något ni brinner för.
Jag har själv varit mobbad, från att jag gick på dagis fram till att jag var 13 år. Det fanns ingen som ställde upp då, ingen kändis som gjorde det till ett känt fenomen att det inte är okej!
Mina lärare genom hela grundskolan, förskolan-sjätte klass, blundade för problemet. Mina föräldrar kämpade, bråkade, pratade med föräldrar, pratade på föräldramöten, pratade med rektorer men INGEN gjorde något. I 6an kom en vaktmästare och VÅGADE se, tack vare honom blev det förändring och det gänget som mobbade mig slutade. Jag fick en skyddsängel. Men om inte han hade dykt upp-vet jag inte vad som hänt.
Jag har genomlidit depression, självskadebeteende och självmordsförsök pga detta..
Men idag, så finns det så många sätt att ta till för att få stopp på det här! Du som offentlig person har makten! Och du kan få många av oss läsare med dig, på det sättet du vill. Jag tror många, inkl. mig själv, skulle kunna jobba gratis för ett projekt med ett ändamål för våra medmänniskor, barn och vänner!
Du kan göra något Cimon! Du är inte maktlös! Du kanske inte kan stoppa mobbning själv, men du kan dra igång ett projekt och få oss läsare och även andra med dig, och tillsammans kan vi stoppa mobbning!
Om du skulle vilja ta detta vidare, kan du alltid slänga iväg ett mejl, jag har en massa idéer men inte resurserna!
Mobbning är verkligen något bland det värsta jag vet! är så jäkla trött på osäkra människor som måste hacka på andra för att på något vis känna sig bättre själva(?), fast det gör dom ju inte ändå. Gaaah! hatar det. Barn kan verkligen vara läskigt jävla elaka! Jag är alltid en sån som står upp och säger till när jag ser någon bli behandlad illa, har alltid varit sån sedan dagmamman. Och jag blir så sjukt arg när andra inte gör det. Förstår inte varför. Osäkerhet kanske, ingen aning. Mobbning är verkligen heeemskt!