vart tog jag vägen?

(Så kunde de se ut när farbror var i farten med kameren)

Reste jag inte till Paris, och drack 1664 på en pub, så åkte jag till London och åt en croissant. Den sorgsna kvinnan i krogen som alltid sålde baguett till mig, som tittade på mig och önskade mitt unga oerfarna blod. Den rena asfalten mot min rygg, efter att ha ramlat ihop av skratt och blivit kvar tack vare doft och lugn. Vad jag älskar dessa städer.

Efter en resa till London, kom jag hem och köpte min allra första kamera. Innan det var mitt dyraste av pengarvärde möjligtvis en kofta. Men sen var det vi två, dygnet runt och överallt. Jag tog vara på det lilla i livet som i mina ögon hade ett värde. Resten hade ingen som helst betydelse. Om jag var tvungen att skura toaletter, för en dag i Paris – så gjorde jag det.

Jag är 21 år idag, och minns dagarna fram till nu och låter de värma mig som om det vore mina sista. En grå gammal man, bör ha den känslan, inte jag. Ju äldre jag blir, desto mer skrämmer tiden mig mer än något annat här i livet. Jag är inte mer vilsen än någon annan, bara feg. Jag vet precis vad jag vill, och det vet de flesta av individer. Alla, skulle jag våga påstå. Jag kan leva i näver och papp, så länge jag bara får göra det jag vill, mår bra av och utvecklas av som människa.

I morgon, är det inte bara måndag. I morgon ligger jag sekunden före.