Jag flyger inte så speciellt ofta nu för tiden, så jag ger mig själv tillåtelse att gnälla klart så har vi det gjort. Inga förlorade ben, inga lik eller flygplan på havets botten. Jag lever.
Väl på Arlanda blev jag hämtad av familjen, och sitter nu framför de vuxna i köket och bara glor när det lagar en brakmiddag. Blir man någonsin tillräckligt gammal, för att inte längre vara barnet när man befinner sig i samma rum som en förälder? Jag vill ju helst slippa medge att jag direkt får ett handikapp av något slag vid dessa tillfällen. Nejmen, nu kom en kall öl och serverade sig själv. Tack och bock!
När kommer resten av frågestunden? 🙂
Har följt dig på twitter since ever känns det som och är sååå glad att jag finally har hittat till din blogg. Inte ofta jag drar till med korta "oriktiga" ord men den är FETT bra. Go nuts!