Om jag hade en dag kvar. Om morgondagen var den sista. Herregud, så mycket det plösligt finns att tänka på, och som genast måste romanstiseras med drama, sorg, panik och kärlek. Min största skräck i livet är att inte kunna se på mitt liv med värdighet, visdom och en behaglig, varm och len belåtenhet när jag står inför min sista dag. Oberoende av om den kommer i morgon, eller om 60 år.
Det går en så kall kår genom hela min kropp när jag fantiserar om mina sista dagar. Ju mer jag tänker på det, desto närmare kryper paniken. Varför tänker jag överhuvudtaget? Lever jag mitt liv, till de mått livet erbjuder finns inget att ha gått miste om, inget att hinna med på ett sista dygn och ingenting att sakna eller gå förlorat. Lever jag det livet?
Plötsligt blir livet så enormt. Men helvete, vad litet och kort. Om det här vore min sista dag, var jag klokare igår. Det finns ingen som jag. Det har aldrig funnits någon som jag, och det kommer aldrig att göra det. Någonson. Så synd vore väl annat än att vara jag.
Var har du införskaffat den där enastående jeans-jackan? skön text också!
Varför är livet värt att leva när man ändå ska dö?
Att ha dig som både radio och bok 24/7 vore ju rena drömmen. Man tröttnar ju aldrig på dina ord!
Vilken otroligt fin, klok och tänkvärd text! samtidigt som jag läste detta så började jag själv tänka efter.. det är ju otroligt läskigt egentligen, när man väl tänker på hur lite man gör och att man inte lever dagarna fullt ut.
Det är fantastiskt att det bara finns en som dig, för om det hade funnits flera så hade du aldrig blivit så populär, oemotståndligt snygg eller så jädrans grym!
Om man bara kunde ha turen att stöta på dig på stan en dag!