Min kaffebryggare står i pastahyllan och dammar. Dammar i pastahyllan, för att jag inte längre lagar mat. Fick min cykel stulen, som jag cyklade på varje dag under sommaren. Runt i cirklar på Södermalm, för mig själv. Jag cyklar inte längre. Jag hade drömmar om Italien. Jag njöt av rödvin, nu har jag druckit för mycket rödvin. Jag läser inte böcker längre. Jag längtade efter erfarenhet, ålder och världen. Så skrattretande nu i efterhand.
Jag skriver inte längre. Herregud, vad jag saknar att skriva. Skriva på ett blött papper längst med det Karibiska havet, i min säng, eller berusad på vodka vid mitt skrivbord under levande ljus. Jag skriver inte längre.
Du är så fin. Har så fina tankar. Sätter ord på mina tankar. Det är skönt att känna sig o-ensam med saker man känner. Det är så skönt att efter att man simmat runt i alla andra bloggares extrema ytlghet bara dyka ner i din blogg. Den känns mer äkta. Mer från hjärtat. Tack!
Saknar dina texter Cimon! Akta så du inte tappar bort dig själv i allt som du har att stå i.
Efter regn kommer solsken.
Du kommer tillbaka om du vill.
Du är en kämpe, en färg i en svart vit värld.
Ta dig i kragen och släpp in ljuset igen.
Lev.
Hej Cimon.
Tittar in här lite da och da, och reagerade först pa tystnaden pa bloggen och sedan det här inlägget.
Tyvärr tror jag det som händer, är det folk säger är att bli vuxen. Vilket är ett helt absurt och idiotiskt tillstand, när man inte trivs med det. Vilket man för all del inte gör just i början av nagon stor livsförändring (Pubertet osv, googla Traumatiska aldersrelaterade kriser).. men de är ända nagonting man gar igenom. Och maste göra det bästa av.
Jag känner pecis samma sak. Brukade njuta av en cigg da och da, men när jag började röka smakar skiten inte gott längre. Älskade att dricka rödvin – men nu är det inte kul när jag gör det per rutin varje fredag och lördag. Listan kan göras lang.
Men jag tror att JAG (jag kan inte tala för dig), maste lära mig att portionera upp elände och lycka. Verkligen dricka vin tva ganger i manaden, när jag verkligen vill det. Röka en cigg efter en jävligt god middag (visst är det de som är bäst!) och sa vidare.
Men ocksa att inte plaga mig igenom saker jag tror att jag maste göra, och i och med det tappa lusten.
Hur är det med dig, vad tror du? Du kanske jobbar för mycket? Kanske inte tar dig tid för lunch med vänner? Tror att nagonting hemskt kommer hända om du inte är där och gör saker som andra människor ocksa är fullt kapabla till att göra? Det kommer det inte. Ta det lugnt. Skriv ner i en anteckningsbok vad du känner, och kanske svävar du ut och kommer pa dig själv en timme senare med en halvtjock roman om varför livet är som det är. Sa gör jag. Nästan jämt, jävlarimig.
peppande ord, en klapp på axeln… hade bara så gärna gett dig en stor kram just nu!
Hur mår du egentligen, min herre?