Jag hade en period i mitt liv, då jag för det mesta var fruktansvärt illojal mot mig själv. Ja, jag var ovän med mig själv och lyckades alltid se till att lägga krokben efter krokben. Det här var något jag var väl medveten om, men som på ett eller annat sätt alltid blev förlåtet. Det är läskigt hur duktiga vi är på att manipulera, speciellt oss själva. Vi intalar oss själva så mycket osunt och överjävligt att vi tillslut tror på det.
Idag är jag min bästa vän. Jag lyssnar på mig själv, tar hand om mig själv och prioriterar mig själv först i alla lägen. Man kan inte vara en fungerande människa utan detta. Hur ska du kunna ta ansvar för människor i ditt liv, om du inte står stadigt själv? Vem är du att rådge eller ge kärlek, om du inte sitter på svaren eller har ett uns av kärlek i kroppen själv?
Så, här ligger jag idag och pillar mig i naveln en lördag och trivs med mig själv. Ja, jag har fortfarande mängder av bekymmer och laster att ta tag i som vilken annan människa. Men jag har accepterat att dom är där. Jag har mitt liv svart på vitt och går med huvudet högt. Och vilket lugn det ger en alltså.
Tänk bara på det