Igår var det julafton.
Jag fick den ena julklappen efter den andra och förtjusningen spred sig som en sträng av syrlig hallonsås på en mustig, litterär kladdkaka.
En kväll för Tranströmer på Nalen, låter kanske märkvärdigt, en smula pretto och lite oåtkomligt för de som inte sätter alarmet på Babel-tid. Men det förvandlades till allt annat än förväntade klichéer.
Det enda som blev som jag trodde, var Ranelid.
Som en Fågel Fenix förnyar han sig själv, ständigt i nya skepnader. Hans monolog om Tranströmer, där han väver in sitt eget språkströssel, var fullkomligt lysande.
Formen för kvällen var tänkt som ett intellektuellt vardagsrum, den som ville kunde titta in och berätta för Marcus Birro om sitt förhållande till Nobelpristagaren. Den ena glittrande överraskningen efter den andra damp ner från tomtarnas julverkstad.
Bob Hansson formade orden som lyckliga chokladpraliner med guldpapper om, när han läste sina favoritstycken av mästaren. Bosse bildoktorn (!) talade med glöd om författarens förmåga att beskriva motorer, vi fick höra poesi översatt till sportreferat och Irma Schutz dök upp och framförde en egen låt med bara piano och liten kör. Det blev ändå så maffigt att det kändes som att kika in på julänglarnas personalfest. Tilliander med svår frisyr och bländande musik spelade och Lena Endre VAR den gnistrande stjärnan i julgranens topp. Lonely dear gjorde två låtar, som fullkomligt bröt sig in i mitt sargade hjärta och började renovera utan lov.
Att försöka hämta sig från en så intensiv och vacker föreställning när till och med tolv timmar har gått, kan bara ge bästa betyg. Vad författaren och huvudpersonen själv beträffar, kan jag anta en uppåtgående trendkurva av poesi som faktiskt kan vara tillgänglig för alla.
Och jag håller med herr Ranelid:
”TT betyder inte längre Tidningarnas telegrambyrå, det betyder Tomas Tranströmer.”