Mitt förhållande till vintermössor är ganska infekterat. Så länge jag har varit bland folk har jag kategoriskt vägrat mössa.
Halsdukar i både stickig och pälsaktig variant har passerat genom åren och visst har jag burit rejäl huvudbonad vid skogsvistelser. Men drömmen har förstås varit att hitta en mössa som jag inte skulle se som min håriga fiende.
Och så hände det.
Idag, på Åhléns. Jag gick förbi ”Svarte Lurvas” och fastnade direkt. Så fin. Och lite dyr.
Med en glad lite tofsboll. Kunde jag äntligen sluta fred med min inre möss-demon?
Jag betalade och kände mig lika barnsligt glad som när Kalle fick sin eftertraktade guldbiljett.
Det var när jag kom till jobbet som jag blev arg. Riktigt arg. För på bilden ser ni precis som jag, att det finns ett stort fel. Svarte Lurvas är ju lika öronmärkt som en ren i Lappland!
Här har jag gått ut med ett larm kvar i mössan och riskerat att stoppas av en vakt. Blivit behandlad som en snattare, i alla fall under en minuts tid innan jag nervöst hade grävt fram kvittot. Säkert svettig på överläppen.
Nu ska jag istället gå IN i butiken, med kvittot i högsta hugg och ursäkta mig redan innan jag kommit fram till kassan.
Det kanske helt enkelt är meningen att jag inte ska ha någon mössa. Att jag för alltid ska leva med min mössfobi. Utan svarte Lurvas?
Jag får sova på saken.