Det har runnit en flod av tårar under broarna, de senaste åren i mitt liv. Vi pratade om det på jobbet idag, kollegor emellan. Många har upplevt sorg och bedrövelse på sina sätt förstås. Att ha ett jobb där man är offentlig och kombinera det med att gå igenom en kris kan bli rätt så absurt. Att stå i rampljuset med ett hjärta som briserar i vilken sekund som helst under kavajen är ju lite tokigt. För det får ju inte synas. Eller märkas.
Jag får nästan ett sentimentalt leende på läpparna, när jag tänker på hur det var då,,,
Några minuter innan sändning kunde jag stå som Clownen Bonzo, med tårar som bara strilade lugnt och tyst. Helt omöjligt att stänga av. Det var då jag fick det briljanta tipset att gråta på, men böja mig framåt så pass att den salta sorgefloden kunde droppa ner på studiogolvet istället. För då förstördes ju inte sminket!
Bifogar bildbevis för rätt utförande, vid eventuellt akut sorgebehov,,,
Det här är ypperligt att även tillämpa om du skulle träffa någon som gör slut på favoritrestaurangen och du bara får några minuter på dig på toan för att gråta en skvätt. Förstör varken klänning eller smink.
Tänk så bra!
Framför allt får du ut det du känner, på ett icke-patetiskt sätt i oficiella sammanhang .
Du ser , det går till och med att lida med stil!