Hon tittar på mig med små, granskande ögon. Lilla björnungen. Förundrad över den lilla tår som bara väntar på att tippa över i min ögonvrå. Jag sitter nästan och lipar för en låt från Melodifestivalen.
Jag har sett lika många ”mellosar” som jag är gammal. Ungefär. Och jag behöver inte lyssna längre än 10 sekunder för att veta vad jag tycker. När Loreen ställde sig på scenen och sjöng, visste jag att jag inte behöver höra någonting annat. Ville inte höra något annat. Hon kommer att stå i Globen och hon borde vinna.
Jag tycker att vi ska tacka Avicii för vägen han har banat här i Sverige. Att lyssna på House, gör var och varannan person numera (även om jag betraktar detta som mjukhouse) och det gör också att örat har vant sig vid harmonierna i bland annat Loreen låt. För det här var inte ett typiskt svenskt val.
Jag har sett klippet från lördagens sändning ett 20-tal gånger. Det mest fantastiska är att jag får samma reaktion varje gång. Jag ryser på armarna och får en lycklig känsla i hela kroppen. Det finns ingenting som inte är bra med numret. Ingenting som ska ändras. Allt verkar vara minutiöst genomtänkt. Kläder, ljussättning, koreografi.
Valet av dansare gör det hela moget och enormt vackert. Hade hon blivit flankerad av en liten söt sak, hade det blivit helt fel. Ausbern Jordan är som ett beskyddande himlavalv när han dyker upp ur mörkret och virvlar fram genom flingor av ett lyckorus. Hur är det möjligt att lyckas få in sensualism, kraft, hit och folklighet under 3 minuter, i en och samma låt?
Jag bockar och bugar, för kvalitativ musik är en av de härligaste gåvor vi kan få och det skapar eufori som håller länge, länge.