För några dagar sen, funderade programledaren Jenny Strömstedt via twitter:
”ok, uppriktig käringfråga. Vad är det som gör Avicii så fantastisk att Madonna jublar? Vill verkligen förstå.”
Jag har funderat. Och funderat. Gått omkring som professor Balthazar och resonerat. Jag vet ju vad jag känner när jag hör musiken, jag vet hur det är att stå i Globen under hans spelning och se publikhavet på drygt tiotusen personer som dansar till Levels. Jag vet hur det är att göra en spelning, mixa in Avicii och se jublet stiga. Men går det att omsätta i en klinisk analys? Börja med att lyssna på en av de bästa låtar han har gjort:
Jag upptäckte House, när Livin’ Joy – ”Dreamer” fick mig att rysa av njutning.
Basgång, ackord, vokal. Tre element som måste fungera i perfekt symbios och skapa ett recept för lycka utan biverkningar.
Släktträdet går att spåra tillbaka till de gamla, stora, klassiska mästarna. För hemligheten är den klassiska musiken.
Det är från den som många av de välkända harmonierna i house kommer ifrån. Som går att förklara i komplicerade mönster av harmonilära, kontrapunkt och musikteori. Hjärnorna i till exempel Antiloop och Prodigy, är båda klassiskt skolade pianister.
Många av artisterna före Avicii (Prydz t.e.x) har plogat vägen för hans framgångar och gett resultatet i Aviciis kod, som stavas tillgänglighet. Det är en ren enkelhet i slingorna som byggt hans imperium.
E-dur, H-dur, Giss-moll och Ciss-moll. Där har du ackorden i Bromance. Låten som öppnade ”snällhousens pärleport.” En ackordföljd som skapar en klar essens av lycka. Aviciis musik är inte krånglig, den distar inte eller innehåller störande partier. Feta basgångar till melodislingor som var och varannan person kan nynna på, tillsammans med klassiska house-synkoperingar.
Basto, Matisse & Sadko, Will Drage &Marcus Maison – listan kan göras lång. De har alla tagit efter Aviciis sätt att göra musik. Ska jag vara diplomatisk, så kan vi väl säga att de har inspirerats av varandra.
Nu vilar ögonen på ett 15-årigt underbarn (som också började spela klassiskt piano i tidig ålder) vid namn Erik Arbores. Samma enkelhet, men möjligtvis lite tunnare än Avicii. Men så ser Arbores också ut som en mager liten sparris. Ju mer han växer, så växer kanske hans musik i takt med honom.
Det är inte konstigt att Madonna hyllar geniet Avicii. Hon som valde ABBAS Gimme! Gimme! Gimme! som låt att göra en remix av. Där kryllar det av klassiska ackord och tonföljder. Tillsammans med en gnutta svenskt vemod. Frågan är bara när Avicii måste ändra sitt koncept och byta inriktning. Det går inte att äta musikalisk sockervadd i evighet. Men gärna en sommar till, eller två.
Det skulle inte förvåna mig om gymnasieutbildningar presenterar househistoria som ämne snart, för att locka ungdomar i att förstå de gamla mästarna som Bach, Chopin eller Sibelius. Listan kan göras hur lång som helst.
Receptet på den perfekta houselåten finns redan, men frågan är hur framtiden ser ut.
Det är mest på grund av Aviciis Manager Ash som han har blivit så stor. Du kanske ska skriva något om honom istället. Jag håller inte direkt med om att Avicii har kört feta basgångar i nån av hans största hits. Det är piano ljudet som gört. Piano har ju funnits i ganska många år så varför skulle han behöva byta så mkt inriktning? Jag tror även att en annan sak till hans musik låter bra är eftersom den har känslan av den svenska sommaren i sig, något som är väldigt magnifikt. Det kanske låter väldigt galet men jag tror det är nog ganska många av oss i Sverige som symbolierar Avicii med en fin sommar dag och en kall bira i skärgården i stockholm.