Sagan om ett litet paket.

Det här är ett paket. Till en liten kille långt borta. Ett paket som måste vara framme imorgon, för det är den lilla killens födelsedag. Det är ett ganska glatt paket om du frågar mig. Jag bar det med mig igår morse när jag gick hemifrån. Det fick hänga med mig på bussen som gick 08.20. Jag ville inte ha någon påse, för det var ju ett färgglatt paket. Många log. De förstod att det måste finnas glädje därinne. Presentpapper, överraskningar och kanske några ord på ett kort som en liten björnunge hade skrivit till killen som skulle få presenten. Eftersom jag inte ville stoppa paketet i ett emballage, så fick jag ta fram min gula förpackningstejp för att det skulle hålla. Höll nästan på att  tejpa in min hand på köpet. Många vändor blev det. På lunchen skulle jag posta paketet. Så jag tog t-banan med presenten under armen. Igen. Men problemet var att ingen ville ha det glada paketet. Jag träffade bara personal i affärer och kiosker som skakade på huvudet och sa att de inte alls höll på med att skicka paket. Jag skulle gå någon annanstans. Till ett postombud. Paketet kändes tungt efter ett tag och det fick följa med på mitt lunchmöte. Vilket fint paket du har, sa de när jag kom in. Det var nästan så att jag ville lämna det nära receptionen, så företaget kunde ta hand om den glada presenten, när jag sen ringde och beklagade mig för att jag ”glömde det.” Sen skulle jag berätta historien om killen som väntade på sitt paket långt borta, så att de skulle tycka synd om mig och posta det själva. Men jag fick liksom dåligt samvete. För om de inte var så snälla som de såg ut, skulle det istället bli bortglömt. Då skulle killen långt bort verkligen bli lessen. Det gick ju inte.

Efter mötet var jag tvungen att åka tillbaka till jobbet, men testade några ställen till. Bara skakande huvuden hela tiden. Till slut blev jag arg. VAR FAAAAAAN KAN JAG POSTA ETT JÄVLA PAKET DÅ?! Ville jag skrika. Men jag skriker inte såna saker på riktigt. Så jag vågade inte. Utan tuggade frenetiskt på mitt tuggummi istället. Tillbaka med paketet under armen till jobbet. En titt på klockan och jag förstod att jag inte skulle kunna posta min present förrän strax innan stängning. För jag måste skriva manus. Paketet låg på mitt skrivbord och såg glad och förväntansfull ut i några timmar till innan jag insåg att det tidsmässigt bara fanns en sak att göra. Att ta med mig paketet hem igen. För nedanför min lägenhet finns ju ett ICA som är ett postombud. Det vet jag. Det glada paketet var nu också ett berest paket som hade sett en hel del av Stockholm i sol. När jag två minuter före stängning, äntligen kunde säga ”Jag vill posta detta paket,” skjuta fram det i kassan och se ett vänligt leende från andra sidan disken, var det underbart. Nästan som att vara hård i magen och ta ett katrinplommon. Allt hade löst sig till det bästa. På natten drömde jag att jag var på pilgrimsvandring i öknen och släpade på jultomtens julklappssäck. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det inte fanns något annat alternativ än att släpa allt det där, steg för steg. I öknen. För det skulle med.  Imorgon ska jag ringa och fråga om killen har fått ett glatt paket med posten. Om han blev glad. Om det nu har kommit fram. Sen ska jag berätta historien om det beresta paketet. Ända från början.