Verklighetsbaserad eller inte – igår såg jag filmen The tunnel. Till största del, satt jag med filten framför ansiktet och vågade inte titta. Jag är generellt inget stort fan av filmer i ”blair-witch project” kategorin, men det här kändes annorlunda. Det var nog rätt underhållande att se mig hoppa till och utstöta små kvävda skrik då och då, lika lättskrämd och ängslig som Lille Skutt. Att det är ett nyhetsteam som gräver i en story, omgärdad av hemligheter och mystiska försvinnanden, får mig att välja den här filmen ur kartoteket.
Det där med läskig film är lite dubbelt för mig. Jag både vill och inte. När filmen The ring gick på bio, hade jag svårt att sitta still en enda sekund. Jag ville egentligen bara gå ut. Det slutade med tryckmärken på min dåvarande pojkväns arm, som påminde honom om skräcken i biosalongen en lång tid efteråt. Å andra sidan – att inte se klart en film, är lika otillfredsställande som att sjunga blinka lilla stjärna och inte ta den sista tonen. Tortyr helt enkelt. För dig som är stencool, för dig som är absolut rädd, eller för dig som bara är nyfiken – om du ser filmen The tunnel, så ge de inledande sega 20 minuterna en chans, den blir plötsligt väldigt intensiv och infernaliskt läskig. Eller så är det bara jag som är lika känslig som vårens första tussilago. Som sagt.
Vill du grotta in dig i en av de mest obehagliga scenerna (som tog två veckor att slutföra) så bifogar jag extra info om arbetet bakom, HÄR
Kommentarer är stängda.