Jag ska börja med att gratulera 3åriga Zoe, för att hon förhoppningsvis nu har fått en trygg familj som älskar henne och ger henne trygghet. Allt för många barn runt om i världen kommer aldrig att uppleva det. Mamma Carola har säkert vägt in medias evighetsintresse i den nya familjemedlemmen. Hoppas att hon lär sin dotter hur man ska hantera både vänliga, men också skräckinjagande reportrar som vill ha minsta kaksmula privatliv.
Bara några veckor efter att den nya familjemedlemmen har anlänt, är skriverierna igång. Frågetecknen kring Zoes hår, kunde ha stannat vid en notisruta, men har nu blåst upp lika hårt som en högintesiv frisörfön. Hårfrågan är inte längre är en sakfråga. Det har blivit till ett inlägg i genusdebatten, där Carolas uttalande bara blir konstigare och konstigare.
Jag har en kollega på jobbet som grät när hon var liten, när hennes tjocka afrohår skulle kammas igenom. Faktamässigt är det alltså mycket bättre att fläta håret eller sy in lockar har jag förstått, beroende på längd. Så långt är Zoes lockar alltså inte barnplågeri, snarare en ypperlig lösning för att slippa sköta, böka, eller gråta vid hårvård. Det som är hårresande i sammanhanget, är att jag inte har hört just det argumentet nämnas någonstans, från Carola själv. Istället fyller hon på den illaluktande genussopphögen, som tydligen tar det för självklart att ”många 3-åriga flickor vill se ut som en prinsessa.” Det är alltså anledningen till besöket hos frisören. Sen kommer uttalandet som gör att jag sjunker ihop till en uppgiven, blöt pöl och inser att vi inte kan avskaffa internationella kvinnodagen än, på länge. ”Jag har inte sett en enda sagobok med en korthårig prinsessa.”
Vem är det som bestämmer hur en prinsessa ska se ut? Eller vara? Om vi sätter in våra fiktiva prinsessor i trånga, inrutade fack, kan det sluta med en bajskaskad. Ja, det är så det går för ”den fina prinsessan” som slutar att bajsa, för att det inte anses fint. Någon har bestämt att prinsessor inte sysslar med sånt. Och så går det som det går. Jag har ett ton med härliga barnböcker om prinsessor som kopplar av med ishockey, skrämmer iväg rövare och drakar, räddar prinsar, beter sig som yrväder, får vara sig själva och bajsar hej vilt.
Det är vi föräldrar som är skyldiga att visa en vidsträckt, underbar värld (med tydliga gränser förstås) för våra barn, som gör dem till de nyfikna trollungar de verkligen är. Jag kanske borde maila lämpliga barnboktips till Carola, för att vidga hennes uppfattning om hur hennes egen lilla prinsessa ”ska” vara. Framför allt kan hon kanske kläcka ur sig riktigt kloka citat, nästa gång media har kommit på en ny fråga kring hennes ögonsten Zoe.
Kommentarer är stängda.