De flesta karaktärer som Sasha Baron Cohen har presenterat genom åren, har jag haft svårt för. Däremot är han en komiker som skapar konst inom sin genre. Den slår ner som plötsliga meteoriter, oavsett var han drar fram. I sitt yrkesutövande är han genial. I tisdags var det stor galapremiär för The Dictator, där Sasha har skapat karaktären Haffaz Alladeen. Under 1,5 timme sitter jag stundtals med magknip i biofotöljen av allt skrattande, men vid några tillfällen är jag redo att lämna biosalongen för de allt för grova skämten. Humorn liknar en tallrik pestopasta med glass och vinäger. Egentligen en helt omöjlig och osmaklig kombination. Men jag tyckte verkligen om The Dictator. Mycket tack vare alla sanningar som skickligt presenteras som humoristiska praliner i guldfärgat prasselpapper.
En av de bästa scenerna är när Alladeen hjälper till vid en förlossning, ser att det är en flicka och beklagar olyckan för det förvånade paret. ”I´m sorry, it is a girl – where is the trash can?” Det är mitt i prick för en verklighet som finns därute, där flickors liv inte är värda mer. Att modellera om allvaret i det hela, till en scen som får hela salongen att skrika av skratt, är bara att salutera. Lika vulgärt och äckligt, som smart och sant.
Tar vi klivet från film till musik, är årets ironiska sommarlåt äntligen här. ”Jag vill ha en Schtekare” med lennart Bång feat Saft Stockholm.
Emma Malmlöf på nyheter 24, kallar det för våldtäktslåt, med tanke på Rohypnolinnehåll i texten. Men det här är faktiskt mycket smartare än så. Det här är en klockren skildring hur det faktiskt kan se ut i flocklivet vid Sturesavannen. ”Här finns inga knarkare, här finns bara för lite med platina krediter” uttrycker en viss del av den kroniska illusionen som drabbar många ”profiler” i kroglivet. Att man inte använder droger, när man bara ”har tagit det några gånger.” Eller att man inte alls är alkoholist, eftersom drickan serveras i kristallglas. Precis som Sasha Baron Cohen och hans humor, är Schtekar-ironin värd att ta på allvar. Jag skrattar åt videon, för att den skildrar både det överdrivna och den absoluta sanningen. Det här är ingen billig våldtäktslåt, det är samtida skildring som skruvats åt med en stor dos humor.
Alladeen och Bång/Saft kollektivet har mer gemensamt än vi kanske ser från början. Det är någonting vi kan skratta ÅT och MED. Jag kan rekommendera båda.
Kommentarer är stängda.