Lidelse, passion och glädje. Eller tjugotvå spelare, två mål och en boll? Själv har jag alltid stått utanför fotbollsplanen och sett ut som en tjej som väntar på att bli uppbjuden på skolans disco. Fotbollens panelhöna, det är jag. Jag har en permanent plats på den mentala avbytarbänken. Jag och fotboll är en lika lyckad kombination som en vegan som blir bjuden på en blodig entrecôte. Men i Sveriges första EM-match mot Ukraina, fanns jag på plats i ett folkhav av passionerade fotbollsfans och njöt. Klart att VIP-avdelningens buffé och perfekta platser vid värmelampan hjälpte, men jag kände faktiskt patriotismens stolta hjärta slå, simultant med de andra. Men var det sportslig eufori som äntligen hade inträtt, eller bara en naturlig känsla av samvaro runt en kollektiv lägereld?
95% av svenska fotbollsfans säger i en undersökning, att fotboll är det enda tillfället då de ohämmat kan visa sina känslor. Håhå jaja, säger jag. Men ok – jag kan ge sporten några pluspoäng för att det går ut på att skapa en vacker upplevelse, inte att skada eller slå motståndaren. Och så kan svenskarna ohämmat både krama varandra och skråla i kör, utan att behöva ursäkta sig. Det är ju bra. När jag tänker efter, har jag nog faktiskt spelat fotboll en hel del. Jag var sju år kanske. Det var jag och min styvpappa. Och jag gjorde om reglerna hela tiden. En liten kreativ hjärna redan då.
Ikväll följde jag matchen mot England utanför min sändningsstudio på TV4. Det var jag och direkttextaren som tyst ackompanjerade varandra i våra arbeten, med ivrigt tangentknatter under periodernas nedräkning. Jag tyckte det var spännande, jag delade den sjudande förväntan från hela svenska folket som trängde sig igenom tjocka studioväggar och jag hörde vrålen från sportredaktionen när det blev mål. Men gav det samma glädje som att vara på plats? Jag säger nej. En kollektiv uppladdning inför en viktig drabbning smittar av sig, oavsett om man är insatt eller inte. Bollen har sidor och vinklar som jag inte såg vid första titten, innan jag gav mig den på att engagera mig lite inför folkfesten. Men jag kommer nog aldrig att förstå kärleken till denna rutig boll som omfamnas av människor, världen över.
Nu är EM slut för Sveriges del. Några procent av landets befolkning har nog funderat på att gå i landssorg, eller flytta till Haparanda i ren protest. En bild på facebook visade en flaska champagne och lappen ”vinst” medan flaskan bredvid var Whiskey med lappen ”förlust”. Det tyckte jag var roligt. För mig gör det varken till eller från. Livet går vidare för sportnovisen Delastacia. En äkta passion för något ska kunna avnjutas i ensamhet men ändå ge samma intensiva känsla. För vissa är det fotboll. För mig är det utan tvekan musiken.
Med hörlurarna i öronen, kommer jag snart att sjunka ner i taxins baksäte för hemfärd efter jobbet och få ståpäls på armarna av housens magi. Med eller utan Sverige i fotbolls-EM.
Kommentarer är stängda.