Det finns några saker här i livet som jag brinner extra mycket för. Musik, mindfulness och människor till exempel. Nu råkade trion av de nämnda orden bli till allitteration, vilket jag också älskar. Det i sin tur, förekommer förresten mycket i reklam som är ännu en stor passion för mig. Herregud vad jag tycker om saker här i livet, märker jag. Men just det är nyckeln. Jag lever för att uppleva, känna och tänka. Det är som att andas. Just därför vill jag aldrig vända bort huvudet för livets vågskål som ibland hamnar i otroligt dålig balans. Det är omöjligt att jonglera hela världens orättvisor på en gång, men engagemanget och viljan finns alltid där.
För ett tag sen skrev jag blogginlägget 1 steg fram, 10 steg tillbaka, som handlade om snedvriden reklam. Jag har aldrig fått så många mail skickade till mig förut. Från arga män, som tyckte att jag satte kvinnan i en offerroll och dravlade på om jämlikhet och annat feministiskt tjafs, lika tjatigt som en gnisslande ladugårdsdörr. Någon påstod till och med att vi inte alls lever i ett patriarkat. Jag suckar mest och konstaterar att det finns mycket kvar att göra. Det är ju tragiskt att så många därute lever i en välvadderad världsbubbla. För att de inte kan annat, för att de nog inte har kunskap, självdistans eller verklighetsuppfattning helt enkelt. Jag lär ju inte sluta tycka och debattera för det. Aldrig i livet. Det är också skönt att veta att det finns fler, som vägrar att sluta bry sig. Personer som fortsätter att åskådliggöra och belysa världen som den faktiskt ser ut. För mig är fotografen Tomas Gunnarsson ett sådant exempel. Han driver bloggen Genusfotografen, som genom bildexempel är en ögonöppnare för de begränsningar vi skapar, om och om igen. För bara med medvetenhet, kan vi skapa förändring. Han skapade nyligen debatt genom sin kritik mot tidningen Xpress och deras bilder på kocken Louise Johansson. Fotografen som tog bildserien tog illa vid sig för att han kritiserades och Tomas fick betala skadestånd. En sanslös historia, som du kan läsa HÄR. För att inte själv råka illa ut rent juridiskt, tecknade jag fotot ur minnet, så ni i alla fall får en idé om hur Louise framställdes. Och jag är inte bra på att teckna…
Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på människor som Tomas Gunnarsson. Och jag hoppas att han aldrig slutar med sitt arbete. Jag var ett kort tag tillsammans med en man som tyckte att jag skulle ”tagga ner” med mina åsikter hela tiden, särskilt ”om det där med manligt och kvinnligt” Förutom en rad andra belastningspunkter, var det där en av anledningarna att relationen blev en kort historia i mitt liv. Den dag som människor inte förminskas på grund av sitt kön, sina politiska åsikter eller sitt utseende, lovar jag att köpa en biljett till Seychellerna, lägga mig på en vinröd divan och frossa i frukt och champagne hela dagarna. Och inte tycka så mycket. Som jag ser det nu, ligger det ganska långt fram i tiden…
Jag hoppas att fler ser Tomas Gunnarsson som en viktig förebild och aktör på livets arena, där målet är att till slut kunna se oss som jämlika människor.
Kommentarer är stängda.