Att jobba för mig, är att leva. Precis som att skriva. Det är lika nödvändigt, som en katt som levererar en hårboll då och då. Det måste bara ut. Att uppskatta de små tingen i livet har blivit mitt mantra. Och just nu står VILA högst upp på den listan. År ut och år in har jag jobbat. För det är så det ser ut för en frilansare i etermedias vackra landskap. Och jag älskar mitt jobb. Det spelar ingen roll om jag sekunderna innan sändning, har stått framåtlutad över golvet för att sorgens tårar ska droppa ner på golvet och inte i sminket. Eller om jag har haft 39 graders feber. Eller om jag inte sovit mer än 3 timmar den natten. Eller när jag lämnas naken och exposed, mitt i ett teknikhavei och ingenting går som det ska. Jag älskar mitt jobb och den nerv det ger. Jag ger alltid allt.
För första gången, ska jag ha semester. De senaste veckorna har jag drömt att jag försovit mig till jobb, att jag tappat manus, att jag sprungit omöjliga mil i ett lopp, att jag kastats in i sändning utan smink. Allt har gått ut på prestation, vilket bevisar att jag bara behöver vara jag för en liten stund. Jag hoppas att jag lyckas slappna av. Men det är jag inte orolig för. Just nu känner jag mig lika matt som en nedsutten soffa. Lika trött som Törnrosa och lika förväntansfull som en kapplöpningshäst. Under tre veckor ska jag inte prestera någonting. Jag ska göra saker jag vill, som jag tycker om och som jag längtat efter.
Jag tycker förresten inte om ordet semester. Det är ett kravfyllt ord, som skapar förväntningar om vykort och solbränna. Rekreation känns bättre. Min önskan är att jag kommer tillbaka till mitt jobb, med ett leende som utstrålar lugn och kraft. DET vill jag göra. Redo, att ge 100% igen.