Skilda världar

Äntligen! Idag fick jag en dos äkta, riktig svensk sommar. En efterlängtad droppe av salt hav på tungans spets, medan solen envist leker kurragömma i pannan. Att sitta vid havet och låta sig smekas av värme och vind är banne mig det finaste som finns med ultrasvensk sommar. Antingen väljer du vida vidder i norr, mer vildvuxen skärgård neråt Göteborg, eller en tät lummig skog, som doftar fuktig mossa, kantareller och smultron, någonstans i landet. Det här är perioden som ger mig depåverkande energi, som räcker långt in i oktober.

Enligt Marcus Birro, är däremot svensk sommar synonymt med fylleri. Vi svenskar blir absolut  lite tokiga under sommarmånaderna och sett ur en nykter alkoholists perspektiv, kan jag förstå att Marcus ser tillvaron på ett annat sätt. Visst är Båstad och Stockholmsveckan ett veritabelt fylleslag, visst kan detsamma hända på någon lokal bystämma i någon bortglömd liten ort. Svenskar har ett komplicerat förhållande till alkohol, ända sen Emil i Lönnebergas tid. Minst. Men att framhäva sommarfyllesvenskar, som något typisk för årstiden, är ett hån mot de grupper som frivilligt väljer bort alkohol över huvudtaget. Ordentliga barnfamiljer, muslimer, nykterister, eller tusen andra grupper, finns också på de festivaler eller gator som Marcus Birro befinner sig på.

Om man jämför antal procent som rör sig utomhus och är synligt grisiga under sommaren, så borde inte vara en så chockerande stor skillnad mot vintern. Då dricks det nämligen istället hemma, på klubbarna eller inne på  krogarna. Det är klart att man sällan hittar fyllebultar på gräsmattan i Rålis när det är minus 14 i Stockholm. Att skriva en krönika om sommarfylleri är en sak. Att göra det till en nationell revolutionsfana och dessutom beskriva en livetsordfestival som det ultimata föredömet, känns som att ha en litterärt torr strupe.

Birro beskriver med passion, om den rena och uppenbart ärliga glädje  som omfamnar en festival som anordnas av en religiös sekt. Det är klart att ingen prackar på Birro något manifest, eller försöker övertala honom att bli medlem, eftersom just den förblindande värmen och gemenskapen, är det som först ska välkomna och locka tillbaka besökaren fler gånger. Samma sak sker i ungdomsgäng, maffiafamiljer etc. Birro påstår på sitt sätt att det är tack vare frånvaron av alkoholens besudlande djävulsskap, som den rena kärleken och glädjen är så närvarande på den veckolånga festivalen. För mig  är det snarare ett symptom på att ha blivit  förblindad. En tro som förespråkar tungotal, som påstår att sjukdomar är ett resultat av personens brist på tro och bannlyser ifrågasättande samtal, är för mig ett starkt varnings tecken. Det handlar inte om kärlek och glädje – det handlar om självuppfyllande egenkärlek, utan någon empati eller äkthet.

Mitt mantra i livet, är en övertygelse om att det finns en mening med allt som sker. Inte nödvändigtvis skeendet som sådant, utan konsekvenserna och det  som kommer ur det. Det finns en mening med Marcus Birros besök på Livetsordfestivalen också. Förhoppningsvis kommer han snart att se faran innan det är försent. För i nuläget gnuggar församlingens medlemmar förnöjt händerna över att en så begåvad krönikör och författare, lovordar deras gemenskap.

Under tiden fortsätter jag att behålla min tolkning av den svenska sommaren, som med eller utan alkohol, ger mig en enormt upp(fylla)nde, ren och äkta glädje.