En fobikers dagbok

Det går nästan inte att beskriva känslan. Att runda hörnet från vardagsrummet med solsken i blick, för att nästa sekund springa tillbaka med paniken i rösten och förvridet ansiktsuttryck. Allt på grund av en svart sak på golvet, med 8 ben.

Jag har haft spindelskräck så länge jag kan minnas. Min fobi är nästan värre än min ångest inför tandläkarbesök. Jag har suttit i stolen många timmar med tårarna rinnande nedför kinderna och bultande hjärta. Men jag har lärt mig att bemästra borrljud och flourlukt. Jag har bett om så mycket bedövning att jag knappt har kunnat leda cykeln hem efteråt. Men med spindlar är det annorlunda. Jag kan inte resonera med insekten, jag kan inte resonera med mitt logiska tänkande heller. När någon förklarar att den där äckliga varelsen skulle vara räddare för mig än jag för den, så har de inte sett djurets verkliga kroppsspråk. De inser inte att den bara är ute efter att skrämma slag på mig och väntar in bästa oförutsedda ögonblick, för att påminna mig om att den kommer att dyka upp i min tillvaro när jag absolut inte är beredd på det. Spindeln lever inte alls för att vara en nödvändig ”naturens sopmaskin”, den lever bara för att sätta skräck i Susanne Delastacia.

Sen jag fick barn, har jag varit tvungen att agera mer hjältemodigt än jag trodde var möjligt, för att inte föra över min rädsla till nästa generation skrikande flicka. Små, taniga exemplar som finns i skogen eller möjligtvis har förirrat sig upp på fönsterkarmen har jag kunnat vifta bort med oscarnominerat lugn. Men köttiga, stora kroppar med långa ben som bara väntar på att hoppa en meter upp på min axel eller in i mitt öra, det klarar jag bara inte av.

För några år sen bodde jag i en lägenhet där jag fick påhälsning av en liknande best som den jag mötte igår. Den satt mitt i vardagsrummet och stirrade på mig inför väntande attack. Ingen granne kunde hjälpa mig och ingen kompis var hemma när jag ringde och bönföll i telefon.
Det slutade med att jag från en meters håll, kastade Gula sidorna på besten och inväntade någon slags motreaktion. Det blev bara en kompakt tystnad som fyllde rummet och mitt huvud på samma gång. Sen fick katalogen ligga på samma plats i två dagar innan min svåger kom för i och konstaterade att den nog faktiskt, alldeles hundraprocentigt, bombsäkert var DÖD. Och platt.

Den spindel jag mötte igår var om möjligt det största jag har skådat i hela mitt liv. Med en dammvippa i äkta strutsfjädrar i handen, var min enkla plan, att gå från ett rum till ett annat. Det var allt jag begärde. Så fort jag förstod vad jag höll på att rusa in i, tappade jag vippan, backade omtumlat bakåt och krampade ihop i ett ångestskri. Att i den skräcken, försöka kväva rysningar, kväljningar och läten, blir extremt komiskt för den som ser reaktionen. Vilket min dotter gjorde. Det gick inte att vara hjältemamman just då, hjärnan la av och skickade nödsignaler åt alla håll. Jag såg nog ut som Farbror Frej med svår tourettes. Och överallt kliade det på mig. I mitt sinne fanns krypet i mitt hår, under min tröja och på fötterna. Dessutom hade den multiplicerats till att bli tusentals exemplar i min fantasi.

Det hela pågick inte mer än någon minut innan besten var infångad under glas och skulle ”få leva ute i naturen där den gjorde nytta” som min sambo sa. Bilden du ser togs i terapisyfte, men har inte gjort någon större nytta. Jag la mig på kvällen och tänkte på mitt möte, jag vaknade på morgonen och tänkte på den noggrant rengjorda fläcken där min själsliga fiende hade befunnit sig på. Med tiden kommer mitt hem och min hall förmodligen att bli en fredad plats igen, men jag befinner mig i känslomässig karens några dagar till.

Om jag någon gång skulle vara utan riddare som kan rädda en spindelfobisk prinsessa, kanske jag ska ha en telefonkatalog redo. Bara utifall att.
Bästa Sessa reder sig själv. Ett litet tag iallafall…