Det var de österrikiska reklamfilmerna som la grunden till mitt stora intresse för både tv, film och reklam. Som treåring satt jag i min födelsestad, 10cm från tv-skärmen och stirrade fascinerat in i bruset av vackra tvättmedelsfruar och levande karameller med pipiga repliker. Där och då, måste de subliminala meddelandena någonstans i etern, ha nått djupt in i tallkottskörteln i hjärnan. Det finns många barndomsminnen att tänka tillbaka på, när det gäller tv. Jag måste googla för att sätta ihop årtal med hur gamma jag kan ha varit när en viss tv-serie gick, men mina minnen av känslan sitter där, som en smalfilm i svartvitt. Jag hade ganska konstiga tv-regler när jag var liten. Jag fick absolut inte se E.T. För att det av någon anledning var opassande. Men jag fick se den brutala serien ”La Piovra” – bläckfisken, med ursnygge polisen Cattani. Tror jag var lite småkär i honom. Chips, dipp, päronsoda och Nygammalt funkade också. Törnfåglarna flera gånger om, och så framför allt – DALLAS. Varje vecka, så länge serien sändes. Jag kommer ihåg när J.R. dog i branden, fast han sen kom tillbaka. Jag glömmer aldrig Sue Ellens läppar, som på något sätt grimaserade lite innan hennes repliker ens var sagda. Jag var avundsjuk på Lucys långa hår och tyckte Pamela var utopiskt snygg.
Nu när serien börjar rulla ikväll, är det framför allt vi i 40-års åldern som har med oss dessa minnen i bagaget. Det skulle kunna bli en generationsklyfta mellan tittarna, lika djup som ravinen i filmen om Ronja rövardotter. Men samtidigt är serien snyggt producerad, med ögonblicklig intrig från första minut. Jag har sett de tre första avsnitten och är övertygad om att serien återigen, kommer att bli ett program som samlar familjen kring den mediala lägerelden. Boka in måndag, tisdag och onsdag den här veckan, för Dallas-mys med päronsoda.
Kommentarer är stängda.