Under sommaren, har jag fått en liten favorit i muppen Mark. I reklamen för Mediamarkt, har vi kunnat följa honom, ända från den allra första intervjun på företaget. Han har pluggat matte, han har åkt på semester och haft disco i husvagnen. Jag gillar Mark. Men nu är det faktiskt synd om honom.
Väl medveten om att det här dramat utspelar sig i tvn och inte i verkligheten, känner jag sympati för den strävsamma lilla muppen. Hans engagemang för företagets bästa, har övergått i en typ av utnyttjande. För när Mark vinner en bil, så är han så idog i sitt arbete så att han inte vågar svara:
Jag tycker synd om den lilla figuren som jobbar och jobbar. Låda efter låda. Mark har blivit en förslavad liten mupp, som lever, äter och andas det företag som bygger miljoner på hans varumärke.
Men det här är inte den enda personen det är synd om i reklamen. Närmare livet, har vi mannen som inte riktigt får vara sig själv, utan lever ett radhusliv med en ignorant fru. Saker hade kunnat vara helt annorlunda, om han bara hade gjort en adressändring…:
Jag kan inte låta bli att tänka på alla människor som faktiskt lever lika förljuget som i postens reklam. De vill någonting annat, de vill ut, men stannar kvar i det välkända och trygga. För att de inte vågar annat.
Både ”Parismannen” och Mark är det synd om just idag. Jag hoppas att de båda får en bättre behandling av manusförfattarna i ett framtida avsnitt. Låt Mark få en befordran, låt ”Parismannen” få sitt brev och berätta historien om hur bra det kan bli när man gör sin adressändring. Låt mig få ett gott slut och en god natts sömn i den virtuella verkligheten. Gör stackarna till segrare.
Kommentarer är stängda.