Det var inte så här det skulle bli. Efter din långa resa skulle vi äntligen få några dyrbara månader tillsammans igen. Och som jag längtade. Varje dag tog mig ett steg närmare din famn. Förnimmelsen av din värme dröjde sig kvar en lång tid efter att du lämnat mig förra gången. Jag levde för tanken när du skulle komma tillbaka. Jag följde inte efter dig eller jagade dig i andra länder, eller på andra kontinenter. Jag stannade troget kvar och försökte tänka på annat under din frånvaro. Du hade lovat att det skulle bli du och jag igen. Men du svek mig.
När du väl kom, var du frånvarande och hade en distanserad kyla, jag kände inte igen dig. Jag fick dansa efter din pipa, de få dagar som du ville ägna mig din uppmärksamhet. Jag visste aldrig när du skulle finnas vid min sida eller inte. Skulle jag våga lita på dig igen? Jag ville så gärna tro på dig och mig och hoppades på att du skulle känna likadant.
Nu står jag med alldeles för få minnen och frusen själ, medan du planerar de sista detaljerna inför avfärd igen. Det här året skulle vi lägga gammalt groll bakom oss för att sikta framåt. Du hade lovat att vara nära mig till hundra procent, men jag blev återigen sviken. Det är kanske dags att jag ser mig omkring och söker andra alternativ. En annan typ av omtanke och värme. Inte för att jag vill, utan för att du tvingar mig till det.
Du ska veta att jag alltid har älskat dig. Kom ihåg det. Kanske vill ödet att vi möts någon dag i framtiden, men jag har inga förhoppningar längre. Med dessa ord slutar mitt brev, mycket mer finns att säga, men tiden rinner ut.
Älskade Sommar, jag kommer att sakna dig…
Din Susanne
Hej Susanne, du är världens vackraste.