Imorse ljöd bomblarmet hemma hos Delastacia. Från total och fridfull sömn till ultimat kaos. Det lät ungefär så här:
”Älskling, klockan är 6.55, vi har försovit oss – du hinner inte till flyget! Tindra missar sitt flyg! Vad ska vi göra! Kan du åka nu medan jag väcker henne, vi hinner inte!” Alla ord kom i en vårbäcks flöde och med samma subtilitet som en lerig gummistövel på finmattan. Jag fullkomligt spärrade upp ögonen och bara skrek allt rätt ut.
Min prins satte sig käpprakt upp i sängen och spärrade upp ögonen med vild blick, stela ben och hårtestarna flygande som en flock vildgäss. ”Älskling, vad säger du! Vaddå missat flyget, vad är klockan, Tindra är inte hos oss idag och det är torsdag, inte fredag, du har fel dag! Lugn!” Och sen dunsade kroppen tillbaka i kuddens förlovade land och tystnaden spred sig.
Ensam satt jag och försökte sortera mina tankar i små lådor och fack. Försökte orientera mig i var jag var, vilken dag det var och att min dotter inte alls låg i sin säng, i sitt rum och snusade under täcket, helt ovetandes. ”Förlåt” viskade jag fram. ”Förlåt för att jag skrämde dig. Och mig själv” fick jag fram, innan den svalnande chocken spred sig som en stark värktablett genom hela kroppen. Jag tittade på mig själv i spegeln och log lite snett. Hjärnan var inte närvarande nog för att leende skulle hänga med. Precis när jag lagt mig ner och gosat in mig som en puppa i det varma täcket, ringde klockan.
Det var dags att gå upp. På riktigt.