Det var en gång en Norrköpingstös, som hette Gunilla. Hon växte upp och blev modell i den stora, vida världen. Åren de gick och det var något som saknades i Gunillas rosafluffiga Barbara Cartland-dröm. Allt hade inte blivit som hon önskade. Men så en dag, kom en liten ängel nedsinglande från himlen och landade vid Gunillas barm. Den lilla skapelsen var lika obefläckad som Gunilla tänkte sig själv som person. Det var en så omtumlande upplevelse, att Gunilla gick och blev frälst. Poff. Men det kristna, frälsta ansiktet utstrålade förvånande nog ingen värme, kanske berodde det på för många ansiktsbehandlingar eller så hade Gunilla inte förmågan att känna och sprida äkta glädje. Istället lyste ett obehagligt grin över hennes ansikte, när hon förstod innebörden av den lilla ängeln i hennes famn. Nu skulle hon äntligen kunna centralisera all sin kraft, genom det lilla flickebarnet och skapa något stort. Hon skrattade stort så att alla vita tänder glänste till, precis som i reklamen för Denivit. Barnet skulle bli det Gunilla aldrig blev – en superstaaaar…
Så fort flickan blev tillräckligt stor, för att Guds ande skulle kunna sjunga genom henne, var det dags att skrida till verket. Hon övade och övade och den lilla flickan sjöng och sjöng. Till slut bestämde sig Gunilla för att dokumentera detta stordåd. För hur skulle världen annars förkunnas om den stora lilla stjärna som fötts? Ibland ville inte barnet göra som Gunilla sa. Hon kände sig aldrig riktigt glad i hjärtat trots att hon fick vara en liten superstaaar. Men då blev Gunilla vred. Så flickebarnet försökte le ännu bredare för att se gladare ut och då blev Gunilla lite snällare. Hon tyckte ju väldigt mycket om alla sorters människor, så länge de tyckte samma sak. Annars var de bara konstiga och elaka, brukade hon säga. Nåväl, filmen med flickan blev till slut färdig och skulle visas upp för hela kungariket. Hon bjöd in både prinsar och furstar, men inga elaka prinsessor. Äntligen skulle Gunilla få visa sin film. Eller sa hon SIN film? Nu blev det korrekturfel här i manus, vi menar förstås flickans film. När sista tonen ljöd genom den kristallprydda salen, blev det alldeles tyst. Ingen sa någonting på en lång stund. ”Skulle det där va nå späciällt, låten va inge bra” sa en lokal, frispråkig kändis, som nästlat sig in på röda mattan i sista stund. Det var då, som hela publiken började humma instämmande och till slut började bua.
Gunillas ansiktsfärg började stiga och blev rödare och rödare. Hon blev argare och argare och var till slut helt lila om kinderna av ilska. Sen skrek hon rätt ut och så starkt att inte bara glasen krossades, utan Gunilla själv, for ut genom fönstret som en raket och syntes aldrig till igen.
Sagan om Norrköpingstösen Gunilla berättades många gånger efter det, framför elden någon kulen novemberkväll. Det lilla barnet hade nu vuxit rejält, både i längd och i självkänsla och började i vuxen ålder att jobba som Montessoripedagog, för att hjälpa barn att hjälpa sig själva, i strävan mot självständighet. Kort sagt, livet var gott att leva för alla inblandade.
Där var sagan slut – och så vitt jag vet seglar Gunilla fortfarande kvar uppe bland molnen med lilafärgade kinder…