Till alla skrattande norrlänningar

Fjollträsk. Det är här jag bor. Ni som har en tydlig, vit vinter utan mesiga plusgrader, med vidunderlig natur där jag gärna springer naken mellan vedbastu och stuga i minus 35, ni älskar när snöoväder drabbar hufvudstaden. Vissa skrattar som hyenor över det faktum att Stockholm lamslås när det kommer ”lite snö”.

Frågan är om de trygga norrlänningarna har sett synen av avhalkade bussar som står längs E18 som små miniatyrer någon gång. De ser ut som strandade, lessna valar. Jag undrar om de förstår hur det är att måsta förlita sig på kollektivtrafiken för att överhuvudtaget kunna komma hem och jag funderar på hur många som har åkt igenom mer än EN stor rondell i sitt liv.

Varje vinter är det samma sak – I fjollträsk blir vi panikslagna när barnen sitter i skolorna och inte kan hämtas. Ni ler i mjugg och tar skotern dit ni ska.

Just nu sitter jag fast på jobbet. Kommer ingenstans i det snökaos som har kung Bore har lagt ut,  som ett tungt och paralyserande täcke över staden. Jag har ingen skoter. Jag har inga skidor, jag har bara tryggheten i Sl och SJ. I nuläget har de dessutom gett upp kampen, för naturens krafter är inte ens värt att försöka bekämpa ibland.

Det är klart att vi Stockholmare skojar om hembränt och de korta svaren som bara är en inandning ibland. Och det är klart att Norrlänningar säkert skojar om våra lustiga kläder när vinterkylan slår till utan förvarning, eller att vi lever stressigt och pratar konstigt. Så långt är det charmig ironi, som att puffa någon i sidan när man skojar.

Däremot tycker jag att det känns orättvist och numera tröttsamt, med skratten som ekar från de milsvida skogarna, när det gäller vinterkaoset. Snöstorm i huvudstad är inte roligt alls. Att barnen måste åka hem till någon kompis för att föräldrarna inte kan ta sig hem är definitivt inte komiskt. Att folk sitter fast på tågstationer utan annan möjlighet än att vänta ut ovädret, kräver lite mer empati. Lite mer förståelse.

Det enda som är positivt, är att vi börjar prata med varandra lite mer. Vi diskuterar apropå ingenting, för att krisen för oss samman. Och för Stockholms del, som är landets singeltätaste stad, kan jag satsa en hundralapp på att vädret skapar oväntade möten, även på ett annat plan…