Jag har aldrig varit en tacksam mottagare för grupptryck. Jag gick hellre ensam på skolgården, än att tillhöra det ”balla gänget”. Men så var jag också ensam från sjuan till nian. Jag var en mobbad elev som gick i långa korridorer, med högt huvud. För jag var övertygad om att det här bara var en tillfällig fas. De skulle nog få se. Min inställning hjälpte mig nog undvika massa dumma saker i livet och det är jag tacksam för. Min övertygelse över att det fanns någonting bättre än de existerande alternativen, blev en drivkraft. Det är fortfarande en drivkraft som har fått mig att inte svälja de enkla lösningarna, eller de serverade sanningarna. Det finns alltid någonting bakom det uppenbara.
Oviljan över att haka på trender eller aktuella fenomen bara för sakens skull, har alltså sin naturliga förklaring i mitt fall. I förrgår, när jag läste om #Blogg100 så tänkte jag först bort det som en ren reflex. Att skriva ett blogginlägg om dagen i hundra dagar, tyckte jag först lät som ett skolexempel på en medial massepidemi, där kvantitet skulle sluka kvalitet med ett nafs. För som det stod: ”Även en inbäddad youtube-länk är ett inlägg.” Ja med dessa regler kommer de litterära alstren att utarmas till det som jag hatar allra mest, nämligen dagens outfit, eller dagens lunch. Men för varje timme som gick, malde min nyfikenhet i min kreativa hjärna. Tänk om det här handlar om en utmaning, någonting jag inte är van vid att göra och som kan vara ett intressant experiment? Ve och fasa, jag kanske ska testa att blogga dagligen, inklusive något klipp från youtube som jag tycker är värt att sprida? Ska jag testa att blanda mina väl genomtänkta debattinlägg, med några få raders uppdatering?
Och nu har jag bestämt mig. Det som inte gör ont, eller är olagligt, kan inte vara så dumt att testa. Här och nu går starten för #Blogg100. Jag hoppas att du är med mig till första dagarna i maj, då jag går i mål. 2013 är året då jag föll för grupptrycket inom den mediala sfären. I maj kommer jag att konstatera om det var en bra eller dålig idé. Håll i dig.
Jag ser denna ”utmaning” som en revansch för bloggandet. Saknar tiden före korta meningar! Hade nästan glömt min blogg helt och hållet :(. Lycka till!!