När Charlotte Perelli vann hela Eurovision song contest med sin ”Take me to your heaven”, stod jag på ett par darriga ben i SVT:s hallåstudio och försökte samla mig. Det var med en ärlig glädje som jag konstaterade att den sena sändningen av Rapport skulle bli sen och det var knappt att jag kunda andas. Låten var ju så bra och Charlotte var ju så snygg… (med dåtidens ögon i alla fall) Genuin glädje med blossande kinder har väl aldrig skadat och som vi i medias ankdamm brukar säga ”det är ju bara tv” …
Sju år senare var jag beredd att göra slut med hela schlagergenren. Jag var så arg, när Lordi gick och vann alltihop, att jag lovade mig själv att aldrig befatta mig med Melodifestivalen igen. Men mindre än ett år senare var jag ju där igen… The Ark vann och jag kände ett visst hopp. Ända tills finalen, där de hamnade 12a… När Anna Bergendahl blev svensk representant, kallade jag henne för ”fåret Shawn” med anledning av hennes darrande vibrato. För mig var det ingen hit alls. Det finns mycket att säga, men någon apatisk mello-tittare har jag definitivt aldrig varit.
Nu 2013, står vi med två nya finalister redo för Globens galens galenskaper. Ärligt sagt, så hade jag tippat David Lindgren och Yohio som två självklara finalister, men samtidigt var det lite roulette kring om svenska folket ändå skulle skrälla och ta nakna Anna Järvinen i sin famn. Eller ”dansa-pausa” kopian Mary N’Diaye.
Mellokarusellen rullar vidare, med svenska folket som trygg publik. Det kommer att vara lika tomt i affärer och på krogar nästa lördag, var så säker. Det enda vi måste tänka på, är att inte rösta fram ett allt för bra bidrag i finalen och vinna alltihop. Det skulle helt enkelt bli för dyrt.