Det fanns ett visst allvar i skämtet, när jag konstaterade att och min vän ju inte hade tagit en bild och checkat in vid fikastunden. Alltså kanske vi aldrig hade varit på plats! Vi skrattade gott, men min reaktion över att jag missat något när vi sagt hejdå, fanns där som en reflex. Jag har alltid varit en person med kameran i högsta hugg, även under den ”analoga” tiden. Jag har massor av minnen att titta tillbaka på, vilket jag är glad över. Men frågan är om vårt digitala behov av att uppdatera vår tillvaro genom bilder och händelser har gått överstyr? Och i så fall varför?
Självklart handlar det om behovet av att bekräfta vår existens. Paradoxalt nog, finns det mer möjligheter än någonsin att göra oss själv odödliga, men just det skapar kanske också en stress. En oro över att just DU och just JAG kommer att försvinna i mängden. Den oskyldiga glädjen över att kunna dela med oss av tankar och händelser, blir också ett sätt att vara en del av gemenskapen.
Och den som inte syns vid den digitala lägerelden, försvinner i skuggorna.
Instagram är den moderna tidens familjealbum, där vi kan scrolla mellan humor och allvar. Jag har både insta, twitter, fb och blogg. Det är många kanaler och jag väljer att styra dem som jag behagar. Du får se det jag väljer att du ska få se. Oavsett om det gäller marknadsföring, privata bilder eller åsiktspatiens på 140 tecken. Då gäller det också att hålla tungan rätt i mun, för att hålla reda på vad som delas som personligt och vad som är privat.
Jag borde nog ha en plan B, inför framtidens eventuella teknikkollaps? Några pappersfoton kan ändå färdas ganska långt i vinden, när den digitala världen stänger ner och raderar beviset på att jag någonsin funnits. Då spelar det ingen roll var jag checkade in eller inte. Eller vad jag skrev i mitt senaste blogginlägg…