Efter 3 timmar, är jag lite mör. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om filmen Cloud Atlas. Bara att det känns som sockervadd i magen. En förnöjsam känsla av något behagligt. En påminnelse om att vi alla skapar avtryck i vår tillvaro. Jag måste smälta den lite till, för att kunna ge en mer balanserad recension. Storyn om 6 olika livsöden i olika tidsåldrar får mig däremot att tänka på min egen tidslinje. Hur många olika personligheter jag har varit genom åren. Alla med sin egen bakgrund och historia. Och så började jag att rota i fotoalbumet.
På bilden är jag 20 år gammal. Lever i Schweiz i en tillvaro som nu nästan dubbelt så många år senare, känns otroligt avlägset. Om jag hade kunnat åka tillbaka i tiden och hälsa på mig själv, hade jag gjort det då? Vad hade jag gett mig själv för råd? Allas liv är böcker, skrivna i olika kapitel. Om ytterligare 20 år, hoppas jag att jag kan se tillbaka på den tid som passerat, med en molnmjuk känsla i magen. Att jag på något sätt har skapat något riktigt bra, med de förutsättningar jag har haft framför mig. Och så ska jag sitta på verandan vid mitt hus, som jag kanske har en dag, med ett glas Amaretto och berätta massa rövarhistorier för den som vill lyssna.
Det förflutna blandas med nutid och framtid, i varje människas liv vid någon tidpunkt i livet. Både på film och i verkligheten