Det bor en flicka här i området…

Det bor en flicka här i området som jag möter då och då. Jag vet vad hon heter och var hon bor. Så jag hälsar varje gång och tittar på henne med ett leende. Hon mumlar ett tyst hej tillbaka, men tittar alltid ner i marken. Hon ser alltid lika ledsen ut. Jag skulle vilja ställa mig på knä i hennes höjd och fråga hur det är, men ändå fortsätter jag att gå. Jag törs inte fråga, för då kanske hon tittar på mig med sina stora ögon och säger att hon inte är glad. Hon kanske inte vill gå hem, hon kanske är ensam i skolan. Hon kanske inte alls har det bra. Flickan går ofta själv, med hängande huvud och tom blick. Jag vill bara rusa fram till henne och göra henne glad. Säga att allt kommer att bli bra. Om det nu är så att någonting verkligen är fel.

Jag känner igen det där uttrycket.  Jag vet hur det känns att gå med sorgsen blick och tung skolväska. Och jag önskar att det hade funnits en tokig granne som hade ställt sig på knä och frågat om allt var bra. Men jag vet inte om jag skulle ha sagt något ändå. Nästa gång jag möter flickan ska jag nog prata lite med henne. Om våren, om husdjur och om favoritmusiken. Om pärlpyssel, fotboll och melodifestivalen. Sen skulle jag kanske våga fråga om allt var bra.

Det värsta som kunde hända, vore också det bästa. Nämligen att hon skulle känna sig sedd. Kanske skulle hon växa en millimeter I sitt hjärta och höja huvudet en aning.

Jag borde nog chansa. Och bry mig.