Imorse hade någon lagt ut en länk med musik av kompositören Liszt. Det är inget för musikaliska duvungar, det är blind frenesi, passion och en hel del galenskap.
Då kom jag att tänka på tiden, när jag tillägnade hela min själ till klassisk musik. Efter en snabb uträkning, kom jag fram till att jag har suttit vid ett piano ca 12 tusen timmar under mitt liv. Det är en hel del. Jag lämnade den världen för många år sen, men fascinationen för alla stora mästare är förstås kvar. Ta Liszt till exempel. Han var som en dåtidens Michael Jackson. Alla visste vem han var, publiken rev och slet i honom, kvinnor svimmade och han rökte/drack kopiöst. Eftersom han tjänade så mycket pengar, gav han väldigt mycket tillbaka, till kollegor och konstnärssjälar. Han hade en så stark karisma, att det nästan var övernaturligt.
Framför allt var han nästan onaturligt briljant tekniskt sett. Hans händer var som gjorda för att skapa magi vid pianot. Långa, smala fingrar som nådde långt mellan tangenterna, gör att det fortfarande är en enorm utmaning att spela många av hans stycken. Kan man nu inte prestera det, så går det alltid att få hjälp av en person till, som komikern Victor Borge gör i det här klippet:
Helt enkelt genialt. Precis som Liszt.