När Yohio tog sig in i svenskarnas chips- och dippinpregnerade vardagsrum under melodifestivalen, blev jag glad. Framför allt för att det som vackert och skört, kunde bli så poppis. I min dotters skola, kryllar det av barn som numera ser den pinnsmala killen som sin idol. Allt som är normbrytande är välkommet i min värld.
Däremot öppnade Yohios uppenbarelse också dörrarna för en subkultur som jag överhuvudtaget inte förstår mig på. Lolita-looken. Nyhetsmorgon bjöd in ett gäng företrädare för subkulturen till studion för en tid sedan. Tydligen finns det lika många förklaringar till vad en Lolita är, som det finns sockersöta dockor där ute. Klart är att hela fenomenet uttryckligen inte vill ha någonting med en förvriden sexsyn att göra, som attraherar snuskgubbar med drömmar om små flickor. Gott så.
Däremot förstår jag inte varför man som tonåring, frivilligt vill göra sig yngre och mer ofarlig än man är. Det enda jag ville bli när jag var yngre, var att bli vuxen och respekterad. Att göra motstånd mot det sexualiserade modet, genom att klä sig som docka, är för mig en svårtflörtad paradox.
Att kläderna är det som huvudsakligen förenar de som väljer att uttrycka sig i Lolita-stil, känns som ett rätt så fattigt argument. Punk, goth, hippie – alla med olika klädstilar, väljer att representera en ideologi. Jag undrar vad Lolita-företrädarna vill få fram med sitt val av kläder och utseende.
Med risk för att låta som en tråkig och mossig gammal tant, så skulle jag personligen hellre värna om en stil som säger något med eftertryck, än något som viftas bort som ofarligt, behagligt och flickigt.
Samtidigt är hela nätet genomsyrat av bloggbrudar med putande mun utan budskap. Ska vi se det som västvärldens motsvarighet till Japans Lolita?
Kommentarer är stängda.