Hästar. Så förunderligt vackra. Och så skrämmande. Jag har med skräcken i blodet, suttit på en häst för många år sedan. För mitt systerbarns skull. Det gör jag aldrig om. Hästen kände min rädsla, hur jag blev som chokladpudding i hela kroppen och absolut inte kunde styra över situationen. Jag som i vanliga fall, är van vid att ta för mig och ta initiativ, blir lika löjlig i en hästs sällskap, som när jag sitter förtryckt i tandläkarstolen.
Jag har drömt att jag har ridit på en häst. Flera gånger. Jag har rasat över vidder, ängar och fält i en rasande hastighet och bara älskat det. När jag vaknade kände jag fortfarande doften och hade knutna händer, som efter att ha hållit i manen. Fascinationen är lika stor som rädslan. En av de starkaste minnen jag har, är en tidig nyårsaftonsmorgon, vid 5-tiden. Vi var ett sällskap som fick bo på våningen ovanför stallet och självklart kunde jag inte låta bli att gå ner och kika. 15 stiliga hästar i varsin box. Och så jag, som står i mitten av gången och bara lyssnar på det rofyllda stampandet och frustande, som kom lite varstans ifrån. En underbar känsla, att kunna beundra de ståtliga djuren på lagom avstånd.
Den sagolikt vackra hästen Totem de Visais, är den enda helvita travhästen i Europa. Följarstatistiken på hans facebooksida har rusat i höjden. Från 200 till 4.000. Vilket jag förstår. Kanske finns någon hästkunnig person, som tar mig i handen någon dag och lär mig att inte vara rädd för hästar. Till dess beundrar jag hans utseende och grace på bild. Lite på lagom avstånd. Det är nog säkrast så…
Kommentarer är stängda.