Att få en spontankram av en person du kan knappt känner, kan vara lite ovant. Och skumt. Senaste tiden har det strömmat in rapporter om människor som kramas i tunnelbanan, som tack för en vägbeskrivning till exempel. Sekunden senare är plånboken borta.
Kanske går det här tricket hem extra väl här i Sverige. Vi tillhör ju inte riktigt det kramande folket. Kindpussarnas normalitet i olika länder, skapar ett mer avslappnat förhållande till en flyktig men ändå tillfällig närhet. Själv lider jag till och med av att stå och trängas med okända människor under rusningstrafik i tunnelbanan.
Det har blivit lite av en trend, det där med det kosmopolitiska kramandet. Vissa kramas, bara de har hälsat på någon i några minuter. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Mina kramar går till folk jag har träffat förut. Förutom nära vänner, barn och släktingar. När jag läste insändaren i Metro förra veckan, kände jag igen mig. Alla är inte bekväma med en omfamning. Men om jag känner mig obekväm, slänger jag fram ett handslag, snabbt som en tunnelbanespärr, för att markera ”hit men inte längre.” Med stadig ögonkontakt funkar det utmärkt. Trevlig går det att vara ändå.
Lita på känslan om du känner dig besvärad, det kan vara nyckeln till att få behålla plånboken i tunnelbanan…