Varje dag påminns vi om ondskan i tillvaron. Både nära oss och långt borta. Krig, konflikter, förtryck, misshandel, död. Ibland svischar det förbi i ett inslag på nyheterna, lika snabbt som ett förrymt papper i vinden. Andra gånger berör det oss mer, i form av ett reportage eller en berättelse.
För 15 år sedan, mördades en liten bebis i USA. Hon hette Autum Carter och var 6 månader gammal. Mannen som under 10-30 minuter hade försökt våldta den lilla flickan och slutligen kvävt henne till döds i ett alkoholdränkt tillstånd, blev dömd till döden. Detaljerna i obduktionsrapporten är hemska att läsa, med beskrivningar av hur skadorna uppkommit, hur hon kämpade emot och varför hon till slut inte orkade hantera den vuxne mannens tyngd på sin lilla kropp.
Idag vill han få strafflindring för att klara livshanken. Personligen är jag stark motståndare till att låta staten ta någon annans liv, som ett slags ”öga för öga, tand för tand.” Det gör inte att lilla Autum kommer tillbaka. Oavsett hur det går för flickans mördare i USA, har han nog på något sätt redan förseglat sitt öde. Antingen genom lagens långa arm, eller genom medfångar som tar rättvisan i egna händer.
Jag tror inte på att låta personer som honom, någonsin få komma tillbaka till samhället igen. Men jag tror på logisk förståelse för vad det är som gör folk kapabla till grymma handlingar. För alla har en historia. Jag tror på att skaffa sig kunskap som ett led i att kunna förebygga ondskan som får härja fritt och jag tror på att lyfta fram det som är gott i tillvaron.
Framför allt tror jag att det är viktigt att aldrig glömma Autums öde. Idag hade hon varit en flicka på 15 år. Full av liv och framtid.